Swedish Stokies’ throw-in 6 – Från Kiruna till Rugby

Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott.

Denna gång bjuds vi på en berättelse om hur det är att som svensk bo i England. Skribent är Michael Hellqvist, en Swedish Stokie som numera huserar i Rugby. 

Varför Stoke? Den frågan får man så fort man avslöjar sitt favoritlag i fotboll. Svaret är för min del rätt enkelt, jag har ingen aning. Troligen satt jag framför teven på 70-talet varje lördag och följde Tipsextra på en av våra två tv-kanaler. Om det sedan var tröjorna eller någon speciell spelare eller match kan jag inte svara på.

Jag växte upp i Kiruna i norra Sverige. Mest känd för att ha fostrat några av våra mest folkkära ishockeyspelare, som Börje Salming och Peter Lindmark. Vår klass bestämde sig för att göra en skolresa i nian och efter en omröstning föll valet på London. Väl där fick jag nöjet att se en match live då våra lärare lyckades köpa biljetter på svarta börsen utanför Highbury.

Arsenal mötte Aston Villa och matchen slutade 2-0. Trots förlusten vann Villa ligan och en av världens bästa genom tiderna, Edison Arantes do Nascimento, även kallad Pelè, visade upp sig på plan. Dock ej i matchställ utan endast som en vinkande sevärdhet.

Under åren har jag sett en hel del matcher live. Jag har varit på VM i Tyskland, EM i Ukraina och Frankrike, kvalmatcher i Sverige och Holland. Även följt AIK i Champions League och Allsvenskan. Men inget slår känslan av att vara på en match i Premier League eller Championship eller t o m League One och lägre. Atmosfären och engagemanget bland publiken och spelarna är underbart att vara del av.

Efter att ha flyttat runt i Sverige hamnade jag i lilla Vetlanda i mörkaste Småland. Anledningen var att jag och en kompis köpte en spelbutik, Krysset, som vi hoppades skulle bli en bra investering. Visade sig vara en mindre bra idè ur en strikt ekonomisk synvinkel. Men de knappa tolv år jag spenderade bakom disken var mycket givande och lärorika på andra sätt.

Vetlanda visade sig också ha en stark fanbase till Stoke. Otroligt nog upptäckte jag att det i den lilla staden fanns åtminstone åtta-tio supportrar till våra Potters. I min värld var det otroligt eftersom jag aldrig mött någon annan supporter till Stoke i Sverige. I staden bor också en f d ordförande i den svenska supporterklubben.

Hur hamnade jag då i Rugby, känd för att ha startat sporten med samma namn? Jag har, förutom ett stort sportintresse, även två döttrar och numera även barnbarn. Min äldsta dotter flyttade till England efter en kortare sejour i Australien. Detta gjorde att jag under de närmaste åren besökte ölandet ett flertal gånger. Var bland annat över på svensexan min dotters blivande firade och lärde mig uppskatta den engelska cidern. Magnum och Strongbow hör numera till favoriterna.

Efter att ha separerat från min partner var jag över och hälsade på döttrarna. Min ex-fru, även mor till mina döttrar, var där och under sejouren startades lite löst snack om att vi borde flytta till England för att komma närmare våra närmaste. Detta fortsatte och helt plötsligt planterades en seriös tanke i mig om att det kanske var praktiskt möjligt. Det var dock akut då England hade röstat för att lämna EU och inom ett par år skulle det vara avsevärt knepigare att söka tillstånd.

Just då behövdes endast en giltig flygbiljett och en adress i England för att få pre-settler status. Sagt och gjort, jag lämnade in alla uppgifter och väntade. Efter några månader fick jag beskedet att min ansökan avslagits. Jag ringde upp och förklarade min situation. Damen i luren berättade att det inte var några större problem. Jag kunde flytta och väl på plats lämna in min bostadsadress till de och allt skulle ordna sig. Några veckor senare fick jag ett mail med beskedet att jag nu hade beviljats pre-settler status som gällde i fem år.

De närmaste sex-åtta månaderna bestod nu mest av att lösa alla praktiska problem. Säga upp sig från jobbet, avsluta hyreskontraktet och inte minst lösa problemet med att få över min lilla kille (papegojan Joppe, reds anm). Han var sju år då och efter att ha sökt på nätet och ringt ett antal samtal blev jag varse att det skulle kosta över tjugo tusen att flyga över honom, vilket jag tyckte var lite väl dyrt. Lägg till frakten av alla mina prylar som skulle läggas på pall och köras över samt min flygbiljett landade notan på närmare fyrtio tusen.

Michael och Joppe

Pratade med min arbetsgivare, som även är en gammal kamrat från ungdomen, och han erbjöd mig att låna sin van som jag kunde köra över till England med. Ringde och kollade om min kille behövde någon form av Visa för att korsa gränsen in till England men det behövdes inte. Tömde nu huset jag bodde i men var tvungen att offra så gott som alla möbler samt mer än hälften av mina böcker. Erikshjälpen fick det mesta förutom ett par saker jag sålde eller skänkte till intresserade. Nu hade jag ca 30 kartonger plus lite lösa saker som jag hade räknat ut skulle rymmas i bilen. Mina saker magasinerades under restaurangen (Bar&Ät) som min kompis ägde och där jag även jobbade innan flytten.

I slutet av september packade jag bilen med det lilla jag hade kvar, satte min kille i framsätet och startade den drygt 1700 km långa resan till Evesham i Worcestershire i England. Min dotter hade fixat ett hus i en liten stad jag aldrig satt min fot i och var helt ovetande om dess geografiska läge. Tog mig ner till Malmö och via bron över till Danmark där jag via Rödby tog färjan till Puttgarden. Många mil genom Tyskland innan jag hamnade i Nederländerna där jag tog in på hotell för några timmars sömn. Nästa dag körde jag via Belgien in i Frankrike innan jag hamnade i Calais.

Här köpte jag biljett för att åka tåget under kanalen till Dover. Döm om min förvåning när en kvinnlig vakt berättade att min lilla kille inte hade tillstånd att färdas över till Dover. Jag förklarade att jag varit i kontakt med myndigheter i England som förklarat att det inte behövdes något för att få inresetillstånd för honom. Efter en kortare ordväxling visade det sig att jag åkt fel och hamnat bland lastbilar och större fordon. Vakten lotsade mig rätt och jag kunde köra bilen upp på tåget. Resan under vatten gick oerhört smidigt. Efter en lugn och smidig resa under jord körde jag en knapp timme senare av bilen på engelsk mark.

Skrev in adressen på Google maps och startade resan mot Bidford där min äldsta dotter bor. Efter att ha kört fel och hamnat på väg mot tågen igen släpptes jag ut och tog sikte på min slutstation. Nästa problem dök nu upp då appen lotsade mig in på småvägar inne i ett litet samhälle och jag hamnade i en återvändsgränd. Inte nog med att jag gjorde allt för att tänka vänster, vänster var även den tekniska hjälpen till allt annat än hjälp. Ringde min yngre dotter och via hennes hjälp tog jag mig ut på motorvägen.

Äntligen kunde jag fokusera på att bara köra och tugga mil på väg mot mitt nya hem. Men hur fort får man köra på de engelska motorvägarna? Tittade förgäves efter skyltar som skulle avslöja detta, men utan någon framgång. Visade sig att man inte har några. Skylten som visar detta är rund, vit med ett svart, tjockt streck. Detta betyder att det är national speed limit, och på motorvägen är det 70 miles i timmen. Jag löste detta genom att helt enkelt hålla hastigheten som majoriteten höll.

Efter ett par timmar på de engelska vägarna landade jag hos dottern och hon åkte sedan med mig till Evesham där jag för första gången fick se huset jag skulle bo i. Med gemensamma krafter lastade vi av mina prylar och åkte sedan tillbaka till dottern där jag skulle lämna min lilla kille. Nästa dag satte jag mig i bilen igen och gjorde samma resa, dock ensam denna gång. Efter att ha vilat ögonen i Tyskland var jag tillbaka i Vetlanda igen. Via Stockholm och flyg till Birmingham var jag i mitt nya hemland några dagar senare. Dottern mötte upp och nu kunde jag äntligen börja göra mig hemmastadd i huset.

Säng och teve fanns på plats och via FB köptes de nödvändiga möblerna in. Innan flytten hade jag även inhandlat kyl/frys och tvättmaskin då dessa inte ingår när man köper eller hyr ett hus eller lägenhet.  Min plan var att vara ledig några veckor för att fixa i ordning i huset men efter en vecka hade jag fixat jobb via ett bemanningsföretag. Första veckan var jag på ett bageri som gjorde muffins men hamnade sedan i Tewkesbury som ligger 12-13 miles (ca 20 km) bort. Efter tre månader sökte jag nattjobb på Kanes Foods där jag rengjorde deras maskinpark som skar och skivade grönsaker.

I juli 2021 blev jag av personliga orsaker tvungen att flytta till Rugby där min äldsta dotters pojkvän hade en tom lägenhet. Tyvärr blev min lilla kille inte accepterad som hyresgäst och vi fick söka en ny bostad. Vi har nu hittat ett litet hus i Rugby som vi hyr för £725 i månaden och vi trivs riktigt bra. Mitt första jobb i Rugby var hos ASDA:s lager men eftersom de krävde att man skulle jobba tre av fyra helger och jag endast fick dagpass sade jag upp mig. Efter ett par veckors arbetslöshet har jag nu ett bra jobb på Butchers där vi tillverkar katt- och hundmat. Är nu placerad ute bland ugnarna och fick precis en löneförhöjning på £44 i veckan.

Lyan i Rugby

Hur är det att bo här kanske ni undrar? Vad har varit de största utmaningarna? Saknar jag Sverige? Är det någon större skillnad överlag?

Till min fördel är att jag har en god kunskap i engelska, både i tal och skrift. Har lätt att både göra mig förstådd och förstå. Lite svårt att förstå personer med vissa dialekter och en del pratar inte direkt skolengelska. Gillar orden ma’er och be’er. Vi har dessutom mer en amerikansk engelska än en brittisk. Något man får programmera om ord för ord.

Att köra på fel sida av vägen har fungerat bra. De första veckorna var kanske lite spända och jag fick tjata mitt vänster, vänster mantra tyst i mitt huvud. En gång körde jag på fel sida av vägen i ett par hundra meter men lyckligtvis hann jag byta innan jag fick möte. Min ursäkt var att det var efter en fotbollsmatch jag dömt och p g a skada hade vi fått vänta i ca 45 minuter innan vi kunde fortsätta. I regn, hagel, snö och vindpinad kyla stod vi och väntade på en ambulans. Eftersom det var under pandemin var bristen på dessa fordon stor.

Inte nog med att man måste vänja sig med att köra på vänster sida, man upptäcker också att vägarna här i landet är allt annat än väl underhållna. Dessutom är de mindre vägarna väldigt smala och som grädden på moset parkeras det lite som det passar vilket gör att när man färdas genom mindre samhällen och i bostadsområden får man hela tiden vara beredd att lämna företräde för mötande trafik. Vill dock påstå att man är väldigt vänliga och hjälpsamma och någon roadrage har jag inte varit inblandad i.

Detta gäller dock inte på fotbollsplan där all vänlighet verkar stanna kvar på parkeringen. Språkbruket på plan år något jag haft en del svårigheter att tackla. Att kalla motståndare, och i vissa fall oss domare, för både cunt och twat verkar vara vardagsmat och accepteras av många domare. Med mig som domare har dock några spelare fått se rött vilket har orsakat en del kontroverser och diskussioner med ledare och inblandade spelare. Inser dock att jag inte ensam kan ändra attityder och språk hos vuxna människor och har sakta börjat anpassa mig till rådande verklighet.

Att handla mat har också krävt omställning och nya krav på mina smaklökar. Engelska korvar är inte särskilt tilltalande för ögat men lyckligtvis smakar de bättre än vad dess yttre signalerar. Köpa snacks är också frustrerande då de flesta påsar innehåller sex mindre påsar. Tog upp detta med dottern som förklarade att detta beror på att de flesta barn får med sig en liten påse chips i lunchboxen till skolan. Att hitta knäckebröd är omöjligt och osthyvlar existerar inte här. Men handlar du på ALDI eller Lidl upptäcker man att matkontot inte kräver lika mycket som i Sverige.

Politiska debatter är bitvis mycket underhållande här. Och då menar jag inte enbart Boris frisyr. Ordväxlingarna mellan de olika partierna är högljudda och fyllda av komik och sarkasm. När vi ändå är inne på ämnet kan jag avslöja att jag redan röstat i ett lokalval i Evesham och i maj är det dags för val här i Rugby.

I England kan man tjäna drygt £12000 innan man börjar betala skatt. Man måste dock betala counciltax, vilket är ungefär som kommunalskatt, och den är där jag bor £105 i månaden. Jag har 25% rabatt då jag är ett ensamhushåll. De första månaderna jobbade jag för minimum wage vilket är £8.92 i timmen. Med dagens kurs är det ca 115 kronor i timmen. Min lön idag är dryga £13 i timmen eller drygt runt 170 kronor i timmen.

Har jag haft möjlighet att få se Stoke spela? Covid gjorde detta omöjligt till en början men när man släppte på restriktionerna dök nästa problem upp. Jag är ju själv domare och eftersom bristen här är minst lika stor som i Sverige är jag upptagen av matcher varje lördag. Arbetstiderna gör också att jag inte har någon möjlighet att se matcher mitt i veckan då arbetet startar kl 22. Har dock haft möjlighet att närvara på två ligacupmatcher som båda slutade med vinst. Har funderingar på att lägga pipan på hyllan vilket skulle öppna upp för fler möjligheter till besök på Bet365.

 

bet365

Jag hade däremot det stora nöjet att se en NFL match live när Atlanta Falcons besegrade New York Jets på Tottenham Stadium. Ser redan nu fram emot nästa säsongs matcher och hoppas kunna få biljetter till Packers match då jag väldigt gärna ser Aaron Rodgers fixa några touchdowns när jag är på plats.

Har också en galen idè om att besöka alla arenor i de fyra högsta serierna i fotboll vilket skulle betyda ca 100 matcher de närmaste åren. Har än så länge endast besökt sex stycken (Fulham, West Ham, Arsenal, Manchester City, Stoke och Cheltenham). Bra att ha en plan inför pensionen. Skall också besöka en cricketmatch, galopp (Warwick eller Cheltenham?) och hitta till en auktion av något slag då jag aldrig besökt en. Frånsett den som Farstorp och Näshult anordnar varje år. Där säljs endast saker som folk skänkt vilket gör utbudet en aning skralt. Gjorde dock ett fynd ett år då jag köpte en kanonfin soffa där för en hundring.

Vad är jag då, svensk eller engelsk? Jag är ju född svensk och bär med mig de blå-gula färgerna i mitt hjärta. Däremot kommer mina barnbarn att vara engelska medborgare och varje år kommer att påverka mina sympatier till britternas fördel. Jag har pre-settler status till 2025 och kommer ansöka om permanent uppehållstillstånd. Under förutsättning att det godkänns ser jag inte att jag kommer återvända till Sverige. Om inte……

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.