Det är inte alltför många svenska fotbollsspelare som under årens lopp fått äran att dra på sig Stokes rödvita tröja. En spelare som gjorde ett kortare gästspel i Stoke på 60-talet var den svenske landslagskeepern Sven-Gunnar Larsson. Swedish Stokies fick en pratstund med Sven-Gunnar för att ta reda på lite mer om hans tid i Stoke.
Sven-Gunnar värvades ursprungligen som bandyspelare till Örebro SK från IF Saab. Under 50- och 60-talen var ÖSK kanske det främsta bandylaget i Sverige med fem SM-guld och tio SM-finaler. Sven-Gunnar hade precis lyckats slå sig in i Örebros bandylag 1961 när olyckan var framme och han bröt tummen och fick en hjärnskakning i en träningsmatch mot Nässjö. När han blivit frisk efter skadan lagom till fotbollssäsongen fick fotbollstränaren i ÖSK honom att återuppta målvaktssysslan, som han utövat under sin tid i IF Saab. Därefter blev fotbollen nummer ett.
På hösten 1962 fick han göra allsvensk debut mot Elfsborg och det skulle under 14 säsonger bli totalt 273 allsvenska matcher. Starkt spel i Allsvenskan gjorde att landslagets målvaktstränare Torsten Lindberg fick upp ögonen för Sven-Gunnar och i oktober 1965 fick han göra landslagsdebut mot Norge på Råsunda (0-0). Månaden efter hamnade han i Stoke, men mer om detta lite senare.
Tumskadan skulle senare följas av lite allvarligare skador i landslagssammanhang. 1966 fick han bröstkorgen intryckt och en lunga punkterad i en landskamp mot Östtyskland. Än värre skulle det bli två år senare på Wembley. I en närkamp fick Sven-Gunnar Alan Mullerys knä i bakhuvudet. Smällen resulterade i tre sprickor i skallen och en blödning i huvudet. Läget var ett tag ganska allvarligt, men då blödningen avstannade så blev det ”bara” en tio dagar lång sjukhusvistelse.
En intressant detalj från Englandsmatchen var att TV-kommentatorn Putte Kock inte riktigt hade koll på grejerna. Putte hade förvisso noterat att en spelare burits ut på bår, men vem det var fick han inte klart för sig. Sven-Gunnar byttes ut i 83:e minuten och under den resterande matchtiden försökte Putte få koll på vem som kommit in. Putte gick igenom laget flera gånger från högerbacken Jan Karlsson till vänsteryttern Örjan Persson. Han tänkte uppenbarligen inte på att målvakten är en del av laget… Tittarstorm…
I VM 1970 blev det två matcher för Sven-Gunnar. Ronnie Hellström hade stått i kassen i de sista kvalmatcherna, men inför VM var den allmänna uppfattningen att Sven-Gunnar var förstemålvakt. (Red: Det var jag som tog upp detta efter att ha läst några gamla artiklar i Nerikes Allehanda). Förbundskapten Orvar Bergmark bestämde sig natten före premiärmatchen mot Italien att Ronnie, som imponerat på träningen, skulle vakta kassen. Tyvärr blev det inget lyckat drag, då Sverige förlorade med 1-0 efter ett misstag av Ronnie. Orvar har senare sagt att hans största miss som förbundskapten var att peta Sven-Gunnar i VM-premiären. I de två återstående gruppspelsmatcherna var det dock Sven-Gunnar som fick förtroendet. 1-1 mot Israel och 1-0 mot Uruguay innebar att Sverige åkte ur VM på sämre målskillnad än Uruguay. Jag misstänker att Sven-Gunnar och Rami Shaaban är de enda svenska målvakter som spelat VM-slutspelsmatcher och är obesegrade.
Sven-Gunnar var även med i VM-truppen 1974, men denna gång som uttalad tredjemålvakt bakom Hellström och Göran Hagberg. Han berättar att förbundskapten Åby Ericson ringde upp honom och sade att han skulle få vara tredjemålvakt i VM som tack för sina insatser i VM-kvalet. Det kvalet var som bekant en riktigt hård affär där Sverige, Österrike och Ungern hamnade på samma antal poäng. Sverige och Österrike hade dessutom samma målskillnad, vilket sedan ledde fram till den klassiska snökvalmatchen i Gelsenkirchen.
Sven-Gunnar vaktade kassen i två av kvalmatcherna 1973: i hemmamatchen mot Österrike (seger 3-2) samt den klassiska 3-3-matchen mot Ungern på NEP-stadion. Han klassar själv dessa matcher som sina två bästa landskamper. Det skulle till slut bli 27 landskamper för Sven-Gunnar under perioden 1965-74. Utöver dessa så satt han på bänken i drygt 50 landskamper.
Tillbaka till Stoke. Hur kom det sig egentligen att Sven-Gunnar spelade en match för Stoke hösten 1965? Stoke hade vid denna tidpunkt lite trassel på målvaktssidan. Under säsongen 65/66 använde man sig av tre målvakter i ligan. Lawrie Leslie som varit förstekeeper den föregående säsongen hade tappat formen efter skador. Utöver honom fanns Bobby Irvine, som senare under säsongen skulle komma att göra sitt i klubben efter en fiaskoartad insats i Ligacupen mot Walsall samt den 18 år unge, lovande John Farmer.
Sven-Gunnar berättar att det var Tony Waddingtons bror, som då bodde i Stockholm, som tipsade om den nyblivne svenske landslagskeepern. Sven-Gunnar var bara i Stoke under en dryg veckas tid. Kontraktet var färdigskrivet, men tyvärr stoppades övergången av att han inte fick arbetstillstånd i Storbritannien. Klubben försökte kringgå detta genom att ordna en anställning som glasmästare (vilket var hans yrke hemma i Örebro), men inte heller det lyckades. Dessutom fick Stoke böta £100 för att man inte registrerat honom korrekt. Nåja, på sätt och vis kanske det var tur att övergången inte blev av. Vem vet om Waddington hade behövt värva Gordon Banks om han redan hade haft Larsson i kassen?
Matchen som Sven-Gunnar fick spela var en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva, som var på turné i England och spelade fyra matcher. Matchen klämdes in en vardagskväll mellan två ligaomgångar, men Stoke ställde ändå upp med en i stort sett ordinarie uppställning. Utöver Larsson i mål bestod laget av Calvin Palmer, Tony Allen, Alan Bloor, Maurice Setters, Eric Skeels, Dennis Viollet, George Kinnell, Keith Bebbington, Peter Dobing och Harry Burrows. Dynamo vann matchen med 2-0 och Sven-Gunnars karriär i Stoke City var över.
1968 var det nära att Sven-Gunnar blev proffs i USA. Det var ett antal svenska spelare som gick över till den då nystartade amerikanska ligan. Sven-Gunnar nämnde bl a Lars Heineman och Kay Wiestål, som Sven-Gunnar hade övergången klar till Baltimore Bays, men då Svenska Fotbollförbundet stängde av de spelare som blev proffs i USA från landslagsspel så vågade han helt enkelt inte riskera sin landslagskarriär.
Vi rundade av samtalet med Sven-Gunnar med att ställa de klassiska frågorna om bästa motståndare och bästa medspelare. Hans tre bästa motståndarna blev fyra: Agne Simonsson, Bobby Moore och bröderna Charlton. Hans tre bästa medspelare var Ralf Edström samt backarna Björn Nordkvist och Kurt Axelsson.
Sven-Gunnar, stort tack för en mycket trevlig pratstund!
Källor utöver Sven-Gunnar: Artiklar i Nerikes Allehanda, Tommy Hansson fotbollsblogg, ÖSK:aren
Bli först med att kommentera