Swedish Stokies’ throw-in – Kärlek till en sport

Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott. Först ut bland krönikörerna är Anders Hiller. Håll till godo!

Anders Hiller på Britannia. Stoke-Norwich 1-0, 2011.

Kärlek till en sport

När jag var sex år kunde jag kliva upp tidigt på morgonen och sätta på mig min fotbollsutrustning. Jag tog min fotboll och gick ut i trädgården. Där spelade jag matcher som jag förlorade mig helt och fullt i. Det är mina tidigaste och klaraste minnen av fotboll.

Jag hade bland annat en gul t-shirt med gröna avvikande muddar och hals. Mamma sydde på nr. 10 på ryggen. Jag var Pelé.

Något senare, när jag fyllt sju och börjat första klass, gick jag med i en lokal fotbollsförening – Servia SK. Vi var många 7-8 åringar som anslöt så det första året delades vi in i olika lag som spelade en intern serie. Vi fick själva döpa våra lag. Jag minns AIK och Brasilien. Det fanns fler. Mitt lag döptes till England. Jag lockades att ställa mig i målet och där blev jag kvar. Jag var Gordon Banks.

När jag fyllde nio år, 1973, spenderade jag en del av min fritid på Studenternas IP, i Uppsala. Vår lokala stolthet, IK Sirius, spelade i Allsvenskan och det var nästan magiskt att få komma in på arenan och se matcherna, live. Det är dock inte matcherna jag minns bäst. Allra mest minns jag när vi efter matcherna ställde oss utanför omklädningsrummen (på baksidan av stora läktaren) och väntade på autografer. I mitt block har jag autografer av Bosse Larsson, Tore Cervin, Claes Cronqvist, Hasse Selander och många fler. Ja, det var nästan magiskt.

1974 spelades fotbolls-VM i Västtyskland. Jag tror att då rämnade mina murar totalt, om jag fortfarande hade några, inför fotbollssportens förmåga att tjusa. Jag följde turneringen minutiöst, så gott det gick utan internet och med två TV-kanaler. Pappa köpte dock Expressen varje dag och jag själv ägde naturligtvis ett fotbollsalbum, med klisterbilder och redaktionella texter. Nu kunde man stifta bekantskap med exotiska fotbollsnationer som Zaire och Haiti.

Anders Hillers pappa, som hade sportaffär i Uppsala, får besök av Ronnie Hellström

Sverige hade kvalificerat sig efter ett antal bragdmatcher på både grus och snö. Anförda av den pianotrallande förbundskaptenen, Åby Ericson, stod Sverige ganska högt i kurs inför mästerskapet och de skulle inte göra någon besviken heller.

Som den målvakt jag var så hade jag speciella förväntningar på att få se Ronnie Hellström vakta det svenska målet. Och som han gjorde det. Det gjorde mig omåttligt stolt att se att Sverige hade en av världens allra bästa burväktare. Lägg därtill Ralf Edström som också charmade publiken med världsklasstakter. Ingen som såg det kan glömma när ”Raffe” på volley drämmer in 1-0 på Västtyskland, över en maktlös Sepp Maier och Bengt Grive frågar: ”Vad är klockan”?

Fotbollsskola med Ralf & Ronnie

Någon gång i mitten av 70-talet blev Stoke City ”mitt” lag. Det är en relation som består än i dag. Gordon Banks spelade i Stoke City, fram tills han råkade ut för en bilolycka och blev blind på ena ögat. När Banks avslutade sin karriär i Stoke hade Tipsextra, sedan några år tillbaka, börjat sändas på lördagar i svensk TV. Vi som tittade hade alla våra favoritlag. Det kunde vara Leeds, Derby, Ipswich, Wolverhampton eller varför inte Stoke City?

Min ungdom bestod i stor utsträckning av samlande på fotbollsbilder, påhittade fotbollsturneringar, Tipsextra, landskamper, tidningsläsande samt naturligtvis eget spel i pojklag och på fritiden. På vintern spelade jag bandy men det blev aldrig riktigt samma sak. Fotbollen var mitt livselixir och det mitt intresse kretsade runt mestadels.

Vid några tillfällen besökte vi Råsunda för att på plats få se en fotbollslandskamp. Det var högtidsstunder. IK Sirius åkte ur Allsvenskan redan 1974, efter enbart två säsonger i högsta serien, och det skulle dröja 43 år innan de återkom dit. Fotboll av högre kvalitet fanns alltså som närmast i Stockholm så ibland kunde vi se matcher i Allsvenskan på Råsunda, Stadion eller Söderstadion men det var ändå ganska sällan.

Intresset för och kärleken till fotboll har absolut bestått men omdanats något över tid. För egen del slutade jag spela redan vid 28-års ålder då en korsbandsskada gjorde det svårt att fortsätta. EM och VM-turneringar genom åren har fängslat och sommaren 1994 måste nog vara grädden på den anrättningen. Maken till fotbollsintresse hade jag aldrig tidigare upplevt.

Faktum är dock att när jag på en fullproppad sportpub förra sommaren såg Sverige spela semifinal mot Nederländerna i damernas VM, så var det ändå något liknande som sommaren 1994. Oj, vilket underbart engagemang, intresse och stämning.

Jag var också på plats i Berlin 2006 när Sverige mötte Paraguay i sista gruppspelsmatchen och arenan var i princip ”målad gul”. Fredrik Ljungberg fick alla ”gula” att explodera några minuter från slutet, med sitt 1-0.

Fotbollspubar är fina mötesplatser. I maj 2011 hade jag satt på mig Stoketröjan och installerat mig på FA-cupfinalen. Stoke hade som underdogs tagit sig hela vägen och skulle möta Manchester City. På puben fanns en annan person iförd egen Stoketröja. Efter matchen sökte han upp mig och så inleddes en vänskap med en kille från Stoke-on-Trent, som vid denna tid pluggade historia i Uppsala. Detta har inneburit två vistelser i hans familj i Stoke och vid en av dem, 2013, så firade Stoke City 150-års jubileum. Innan hemmamatchen mot Tottenham hade anordnats ”legends parade” och ingen mindre än Gordon Banks, största legenden av dem alla, deltog.

Gordon Banks i Legend Parade, 2013

Fotbollen betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Under senare år har jag arrangerat tipstävlingar vid de stora VM- och EM-festerna, för damer och herrar. Då brukar jag passa på att ge digra resultatrapporteringar med lite ”nördvarning” på. Trots allt engagemang och intresse som bestått genom åren så är det ändå något som skaver. Jag tror det är pengarna faktiskt. Idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet har på de högsta nivåerna blivit som en del av näringslivet. Osannolika summor som kommer in i sporten och korrumperar den. Jag gillar det inte eftersom det är till priset av spelarnas lojalitet och sanna glädje det sker.

Idrotten kämpar med doping men kanske är den ekonomiska dopingen ett lika stort hot mot idrotten? Att nästa herr-VM ska spelas i Qatar är direkt osmakligt. Hur VM kunde hamna där kan jag bara spekulera kring men det faktum att de som rekryterats för att färdigställa arenorna lever under slavlika förhållanden är skäl nog att inte genomföra VM på en sådan plats. Det borde de inblandade ha förstått innan VM hamnade där.

I skrivande stund gapar läktarna tomma på all idrott och när vi får komma in igen, som vanligt, vet i dagsläget ingen. Jag saknar i alla händelser den stämning och närvaro som skapas kring fotbollsmatcherna och jag längtar verkligen efter att snart få lösa biljett på Studenternas IP igen. Dessutom på en helt ny arena!

Och vill det sig riktigt väl så blir det förhoppningsvis nån ytterligare resa till min kompis i Engelska Midlands, i den finaste och härligaste staden där, Stoke-on-Trent. Jag håller tummarna!

Anders Hiller

2 kommentarer

  1. Hej Anders !
    1950 var jag 10 år då började jag följa Stoke .Det var roligt att läsa din historia om
    Stoke och fotboll och ditt stora idrottsintresse jag känner igen allt jag är lika dan.
    I Huskvarna som jag bor är det första hand HV 71 som gäller men jag jobbar för
    Husqvarna ff min son är med styrelsen.Jag är imponerad av Sirius Grattis Åke

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.