Swedish Stokies Decemberresa 2004

Watford-Stoke

Resenärer: Stefan, Janne D. Resa till match: Watford-Stoke, Lördag 4:e Dec.

Dag 1, Fredag 3:e December:

Både jag (Stefan) och Janne visade upp oss från vår bästa, mest professionella sida, genom att tillbringa halva dagen på våra respektive arbetsplatser innan vi påbörjade vår gemensamma resa till Stansted och London.

Vi möttes upp för gemensam lunch i Sundbyberg innan vi begav oss in emot centrala Stockholm för inväxling av reskassa och förberedelser inför den 80 minuter långa bussresan till ”Stockholm (jo visst…!) Skavsta Flygplats”. Det avgick 2 bussar från Cityterminalen ner till Skavsta. Buss 1 var knökfull, Buss 2 hade lite mer ”space”. Vilken vi valde kan ni säkert lista ut, som de rutinerade resenärer vi numera är! 🙂

Det var 1 år sen jag/vi senast besökte Skavsta, och vi blev bägge imponerade över utvecklingen. Nu ser det riktigt trevligt och välkomnande ut när man kliver in i flygplatsbyggnaden!

Efter det obligatoriska väntandet och köandet intog vi de bakersta platserna på flygplanet och kunde glädja oss åt lite medvind (det kommer mer sånt under resan!) då planet anlände 15 minuter före beräknad ankomst!

När vi anlänt till Eng-er-land gick vi utanför Stansteds flygterminalsbyggnad för att känna värmen (+10!!) och ”fira ankomsten” på sedvanligt sätt, traditionsbundna som vi är!
Där ute träffade vi en mycket trevlig italiensk musiker (!) som vi samtalade med i en dryg kvart. Han hade varit på Island och skulle vidare till Holland (tror jag) med sitt turnésällskap. Om några veckor skulle han/dom till Sverige också tydligen. Han turnerade med nån känd italiensk sångare som jag dessvärre ej kommer ihåg namnet på…!
Vår italienske vän tog några kort på oss, och sen tackade vi för det trevliga samtalet och gick in i terminalbyggnaden igen.

Nu letade vi upp puben! Vi måste ”skåla in” resan ordentligt, så vi satt och tömde några glas på den mysiga flygplatspuben innan vi satte kurs mot järnvägsperrongen 2 våningar nedåt.

Vi satte oss på det inväntande tåget ca 20:25, men dessvärre gick det inte förrän 21:03, och det hann faktiskt bli en senare avgång än så innan det till slut rullade iväg i sydvästlig riktning. Det var lite folk på tåget denna fredagkväll. Endast några halvsnygga italienskor (!) satt i vår vagn. Alltid nåt! 🙂

När vi ankom till Liverpool Street Station tog vi ett snabbt mål snabbmat på McDonald´s och sen sköljde vi ner detta med några pints på puben Hamilton Hall, i ena hörnet att stationsbyggnaden.

Sen tyckte vi att det kanske var läge att ta oss till hotellet trots allt, så vi hoppade på ”tuben” för en 4 stationer lång resa till King´s Cross. Med hjälp av min medhavda London-karta skulle jag nu försöka hitta till vårat hotell på Argyle Square, men det var inte speciellt svårt då det visade sig att man faktiskt kunde snudd på se hotellet från tunnelbanestationsutgången! Promenadavstånd på cirka 2 minuter, helt perfekt!

Vi checkade in vid 23-tiden och ställde in oss på frukost kl. 07:30 Lördag morgon, då vi skulle hinna med lite ”shopping” innan Watford-avresan!

Vi somnade utan större besvär, trots att vårt hotellrum inte direkt var något för så kallade ”finsmakare”, med diverse krånglande vattenkranar, ofunktionibla toaletter och knöliga golvpartier. Vi har dock sett värre!

Dag 2, Lördag 4:e December:

Upp för dusch och frukost vid 7-blecket. Vid frukostborden fick vi sällskap av Martin som håller på Colchester. Han hade också kommit från Sverige och Stansted kvällen innan, men mycket senare, och som av en ren slump bodde han också på vårat slafsiga hotell! Martin skulle lite senare möta upp med sin Colchester-kompis Pålle för avresa norrut och FA-cupmatchen Rushden & Diamonds-Colchester.

Jag och Janne hade dock ett tajt schema att hålla, då vi ville hinna med lite marknadsströvande på Portobello Road innan de stora folkmassorna anlände dit, samt att vi ville komma till Watford i hyfsat god tid. Så vi åkte ”tube” till Notting Hill Gate för en kort promenad till Portobello Road där vi svassade runt och kikade på det ena och det tredje utan att hitta alltför mycket av intresse. Vi lyckades dock i vimlet av infödingar, tyskar, amerikanare, fransmän, spanjorer, kanadensare, norrmänn och svenskar (+ säkert 50 nationaliteter till!) hitta några mindre saker som vi gjorde slag i saken och köpte. Efter någon dryg timme i alltmer trängre gatumarknadsmiljö kastade vi in handduken och begav oss av i riktning mot Euston för vidare transport till Watford.

På Euston station köpte vi varsin t/r-biljett till Watford och satte oss på stationspuben med det vackra namnet Britannia! Ett gott omen! 🙂 Vi blev plåtade utanför av några vänliga lokala förmågor och sen började vi ladda så smått med några öl var.

Med några timmar kvar till matchstart knallade vi ner till perrongen för att kliva på lokaltåget till Watford. Det visade sig att det fanns 2 tåg till Watford. Ett som gick ofta men stannade på 15 ställen, samt ett som gick mer sällan och gick direkt dit. Vi siktade in oss på det senare, men det var väldigt försenat. 2 tåg (15-stopps-tåg) hann gå innan vårat snabbtåg till slut kom!

På tåget träffade vi en ung Stokie för tillfället boende i London, som ursprungligen kom från Congleton (norr om Stoke). Med honom som resesällskap gick resan till Watford oerhört snabbt och man kunde knappt fatta att tågresan tagit 35 minuter. Vi gav honom en Swedish Stokies-pin som han blev mycket stolt över!

Från Watford Junction, där vi klev av, tog vi en taxibuss till Vicarage Road där Chris hämtade sin biljett, och vi Swedisg Stokies hämtade våra förbetalda biljetter. Sen var det ju puben och uppvärmning som gällde! Tyvärr var puben absolut närmast arenan (och bortasektionen) en sk. ”no colours”-pub, så med Stoke-utstyrsel var det en promenad på bara 150 meter till nästa pub som gällde (Mac´s Bar). Där inne var det fullt med Stokies, och ett par bekanta ansikten fanns på plats! Bland annat träffade vi en Stoke-dam i 65-70 års-åldern (Madge?), som jag sett vid ett flertal tillfällen förut, då det är lätt att notera denna dam med hennes Stoke-halsduk som är fullständigt indränkt i pins/badges (mest Stoke-relaterade). Snälla som vi är skänkte vi en Swedish Stokies-pin även till henne, och vi fick dessutom ett kort taget med henne i mitten!

När klockan började ticka mot matchstart började en välbekant Tom Jones-klassiker eka i högtalarna. Givetvis, ”Delilah”! Jag och Janne hade dock lite öl kvar i våra glas, så vi var bland de sista ut från puben innan det bar iväg på vår 1-minutspromenad till bortasektionens insläpp.

Inne på bortasektionen var det ganska välfyllt, så jag och Janne satte oss långt ner (rad 5?). Innan vi satte oss bredde vi ut Swedish Stokies-flaggan på den tomma delen av läktaren (mitt emellan 2 st engelska Stoke-flaggor), sen satte vi oss tillrätta.

Watford pressade de första 10, men sen var matchen väldigt jämn. Det var en smula överraskande som GNW´s 1-0 mål kom i den 24:e minuten. Till vild glädje för oss Stokies på plats som kastade sig i varandras armar och bara vrålade! En sån fantastiskt underbar känsla!! Att stå och krama om vilt främmande engelsmän på en läktare utanför London…. Stoke hade ju gjort mål! 🙂

Nu blev det ruggigt drag på läktarna under resten av matchen också! Vi sjöng med i de gamla klassiska sångerna, men det var några nyare som varken jag eller Janne kände till som ekade rätt bra de med.

I halvtidspausen lyckades jag med mästerstycket att se Martin Smith (Smudge) mitt i folkhavet på bortasektionen, så vi knallade upp och fram till honom för att snacka med honom i några minuter. Vi betalade för Oatcake-prenumerationer och gav honom en Swedish Stokie-pin (frikostiga killar va?).

På väg ner till våra platser var det en far och son som noterade Janne, så han stannade och pratade med dom. Han var även han intresserad av vår pin, så vi fick en pin såld också denna dag faktiskt! Han var även intresserad av min StokeSverige-hemsida, så även jag knallade fram och snackade lite med dom innan vi satte oss tillrätta för att se halvlek numero 2.

Den andra halvleken blev lite påfrestrande, men Stoke kunde mycket tack vare Simonsen i målet hålla tätt och vinna matchen med det enda målet. Slutsignalsjublet ekade lika högt som måljublet och lyckan var total.

Det var många på läktaren (läktarna?) som noterade Swedish Stokies-flaggan, som det pekade på och log åt! 🙂

När jag höll på att stuva ner flaggan i ryggsäcken kom Nic Mansfield, supporterklubbsordföranden, fram och skakade hand med oss! Honom brukar man oftast träffa på under Stoke-resorna, och det var jättekul att se honom, hans fru och dotter även denna gång!

När vi, saligt lyckliga efter denna minst sagt vältajmade seger, knallat ut från arenan, drog jag fram Swedish Stokies-flaggan igen. Nu ville vi bli fotade utanför arenan med vår flagga, och det blev vi! 🙂

Nu skulle segern firas!! Först smaskade vi dock i oss lite mat i form av en ruskigt god cheeseburgare som vi köpte i en sk. ”burger van” utanför arenan. Mac´s Bar hade stängt efter matchen, så vi knallade in mot stans centrum tillsammans med andra fotbollssupporters (mest hemmafans, men de var hur snälla som helst!). Vi hittade inom kort ”The Moon Under The Water” på Market Street, och det blev vår ”seger-bankett” för några timmar framöver!

Stället var välfyllt med vänliga människor, flertalet Watford-fans, men även en och annan Stoke-supporter. Vi firade med bira och hade inga problem alls att sitta med våra fina matchtröjor på under hela kvällen. Det man hade hört om Watford, som en väldigt vänlig stad, stämde till 100%! Trots att hemmalaget hade förlorat och det satt 2 lyckliga bortasupportrar (”from Sweden???”) på Deras pub var det hur lugnt och trevligt som helst!!

Några Watford-fans som vi kom i samspråk med föreslog att vi skulle följa med till en annan pub, där det skulle visas Premier-fotboll, men vi tackade vänligt men bestämt nej och fortsatte firandet på samma pub. När vi skulle beställa mer öl framme vid disken dök det upp 2 killar och 1 tjej från Stoke som vi kom i glatt samspråk med. Givmilda och halvdragna som vi var skänkte vi pins även till dom! 🙂 Och mer fotograferande blev det!

Efter 5 timmars (!) hårt segerfirande började vi fundera på hemresan till London. Kunde vara bra att lämna Watford innan midnatt, då vi inte hade koll på när sista lokaltåget/tunnelbanan gick.

Vi tog en taxi till Watford Junction och klev på lokaltåget till London tillsammans med en Stokie! Hemresan var även den räddad!! ”Stokies here, Stokies there…!!”

När vi till slut ramlade in på hotellet var klockan strax över midnatt, och vi skulle upp 05.20 på Söndag morgon för hemresa!

Dag 3, Söndag 5:e December:Watford-Stoke

Hemresedags! Ingen direkt höjdardag. Det kändes att man druckit maltdrycker dagen (eller rättare sagt dagARNA) innan. I försvarbara mängder…! Tog en svindyr taxi till Liverpool Street och fann där att tågen var inställda och ersätta med buss till Stansted. Jippeee…! Nåja, med viss hjälp av John Blund gick resan dit rätt smidigt. Likaså fick herr Blund hjälpa till både på flygresan till Skavsta och på busstransferresan Skavsta-Cityterminalen. Det tackar vi herr Blund för!

Avslutningsvis: Vilken sanslöst underbar resa!! Stoke, med EN bortaseger i bagaget (28:e Augusti, Cardiff borta 1-0), lyckas tajma in det och VINNA med 1-0 igen just när vi är på plats i Watford! Hur skönt var inte det? Sen allt annat: segerfirandet i Watford, stämningen bland oss Stokies på bortaläktaren, det fina och varma vädret (inte en regndroppe och 10+ i December, kan inte klaga!). Ja, det blir inte lätt att bräcka den här bortaresan!! Men givetvis kommer man att försöka! 😉

Stefan och Janne (SS2 och SS3)

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.