Swedish Stokies påskresa 2006

Stoke-Southampton 1967

Resenärer: Stefan och Janne D.
Förord: Detta var den kortaste resa någonsin både jag och Janne har gjort för att se Stoke City spela. Sen avresa Långfredag 14 April, hemresa Söndag morgon 16 April. Så här i efterhand kan vi lugnt konstatera att resan var alldeles för kort…!

Långfredag den 14:e April, dag 1:
Avresedagen (eller snarare kvällen). Vi möttes upp med varsin väska (endast handbagage eftersom resan skulle vara så kort) och klev på flygbussen och sedermera flyget från Västerås till Luton Airport. Landade på engelsk mark lokal tid cirka 23.30. Det mesta på Luton Airport hade stängt, inklusive bussbiljetts-luckan, så vi tog en taxi till vårat hotell i Luton, Stockwood Hotel. Taxametern stod på 4.30 pund redan när taxiresan började (natt-taxa?) och landade på cirka 7.50 pund framme vid hotellet. Efter lite knackande på dörren kom en sömndrucken hotellreceptionist i form av en trevlig och söt dam i 25-årsåldern och släppte in oss.
 Någon halvtimme senare intog vi horisontellt läge i våra sängar på hotellrum nr. 21 för att sova cirka 6 timmar innan det var dags för matchdag och matchdagsresande från Luton till Stoke-on-Trent.

Morgondagen skulle bli en händelserik dag, med överlämning av diplom och plakett till Steve Simonsen, Swedish Stokies val av Player of the season 2004-05 (bättre sent än aldrig) + att vi skulle hämta en matchtröja signerad av John Eustace, då han är den spelare vi i Swedish Stokies sponsrar denna säsong.

Lördag (Påskafton) den 15:e April, dag 2 (som fortsätter in i dag 3, alltså Söndag 16:e April):

Upp för varsin uppiggande dusch cirka 06.40-07.00, lämnade in hotellrumsnyckeln, och sen iväg med taxi till Luton Airport. Där kom en trist överraskning i form av beskedet att bussen till Stoke som skulle vara framme 11.25 var fullbokad! Vi var i stället tvungna att ta en senare buss från Birmingham kl. 11.00 som skulle vara framme 12.05 i Stoke. Det var bara att ”bita i det sura äpplet” och acceptera faktum.
Bussturerna upp till Stoke resp. ner till Luton fixades i alla fall för den nätta summan av knappt 30 pund per person. Bussen från Luton till Birmingham gick 07.45 och var framme ca 10.15. I Birmingham åt vi det enda målet mat på hela resan i form av en ruskigt god hamburgare, serverad av samma trevliga dam som trodde vi skulle slå Nottingham Forest med 5-0 förra gången vi köpte hamburgare av henne, på samma ställe (för cirka 1½ år sedan!).

Vi tog en liten kort promenad efter ”lunchen” och hittade en marknad cirka 300 meter från bussterminalen. Där gjorde vi ”nödvändiga inköp” på en off-licence och knatade sen tillbaka till bussterminalen.
Bussen från Brum till Stoke gick alltså 11.00 och anlände Stoke (Hanley bus stn.) 12.05.

Från bussen ringde jag Hazel i Stoke City FCs reception och meddelade de dåliga nyheterna om vår sena ankomst. Jag och Janne hade nämligen blivit lovade en ”stadium tour” (+ en del andra förmåner som kommer nämnas efterhand!) eftersom vi denna gång INTE använde våra bordsplatser i Tony Waddington Suite under matchen. Som sponsorer av en spelare i Stoke City (i vårat fall John Eustace) får man denna förmån, men matcherna är uppdelade i 3 kategorier: A+, A och B. Skulle vi ha sett en B-kategori-match hade det varit gratis för två personer att sitta i sviten. För A+ och A matcher kostar det däremot en ansenlig summa. Och eftersom det var just en A+ match mot Southampton kände vi att vi inte skulle kunna använda den förmånen (för att det var alldeles för dyrt för oss, helt enkelt!). Så, i stället fick vi som nämnts ovan bland annat en rundvandring på arenan gratis, och den verkade vi dessvärre missa nu med tanke på den sena bussen.

MEN, när vi kom till arenan fick vi två (+ tre damer) ändå en rundvandring, som ett eget litet ”sällskap”! Den enda skillnaden med våran egen ”stadium tour” och den som gjordes tidigare (den ordinarie alltså) var att vi inte fick gå in i omklädningsrummen. Vi fick gå in i diverse sviter och loger, gå runt inne på innerplanen (ja, vi gick även på själva gräset, dock ej innanför sidlinjerna!), besökte Family Stand-området, passerade bortaläktare mm. Hela turen tog cirka 45 minuter, och jag passade på att ta en del kort med min nya fina digitalkamera! :-)
 Förutom denna trevliga upplevelse fick vi även fribiljetter till Delilah´s Bar (matchpuben under Boothen End) samt gratisbiljetter (complimentary tickets) till själva matchen också!!

Vi fick själva bestämma var vi ville sitta, och valet var enkelt: Boothen End! :-)
 Så efter rundvandringen gick vi in en kortis i Delilahs Bar (eftersom vi hade fribiljetter måste vi ju passa på att gå in!). Vi hade dock varit smarta och lämnat delar av vår packning i receptionen (bland annat priserna till Steve Simonsen som vi skulle lämna över efter matchen) så det var med en avsevärt lättare packning vi först satte kurs mot Delilahs, och senare the Harvester. Inne på just Delilahs Bar var det väldigt mycket folk redan 2 timmar innan match, och rediga köer fram till baren, så vi var där bara i 5 minuter innan vi insåg att Harvester skulle nog vara bättre lämpat för att ”komma i form” innan match! Dessutom hade jag innan avresan postat ett inlägg på Oatcakes forum att vi två skulle komma över för att se denna match, och att vi skulle sitta på just Harvester innan matchen och ha med oss våra Swedish Stokies-pins för försäljning om någon var intresserad!

När vi kom in på Harvester var det lika fullt där som på Delilahs, men efter bara några minuter så blev ett bord precis intill baren ledigt, och det ockuperade vi! Jag kom på den gyllene idén att lägga fram den lilla Swedish Stokies-flaggan jag alltid har med mig på Stoke-resorna, på bordet och på den flaggan lägga upp ett gäng av våra pins. Det dröjde inte länge förrän de första pinsen var sålda, och vi sålde väl ungefär ett dussin skulle jag tro. Men vi fick nog i oss fler antal pints totalt än antal pins vi sålde, så vi var riktigt ”igång” när det drog ihop sig till matchstart.

Rutinerade som vi är klev vi in på Boothen End ungefär 1 minut innan kick-off, och då hade vi också hunnit stanna och köpa souvenirer på vägen (bland annat 2,3,4,5:e priserna för utlottningen i Sponsor-lotteriet som sker efter säsongen). Matchen förtjänar knappt att nämnas, för det var en bedrövlig historia…
Stoke hade INGENTING framåt i första halvleken, och i stället var det Southampton som gjorde 0-1 (på ett rent skämt till straff!!) och 0-2 (rätt snyggt mål, men markeringen var obefintlig!).

Under halvlekspausen försökte jag ringa Oatcake-redaktören ”Smudge” men fick inte tag i honom. (Efter hemkomsten till Svedala noterar jag i Oatcake-fanzinet att han bytte mobilnummer för ett tag sen, så det var nog inte så konstigt att han inte svarade…!)

Andra halvlek var _något_ bättre (det kunde inte gärna bli sämre!) men det dröjde tills den 83:e minuten då Stoke genom Paul Gallagher snyggt reducerade till 1-2. Mot slutet pressade Stoke på för kvittering, men närmare än ett tafatt försök att filma sig till en straff (som Southampton minsann lyckades med i 1:a halvlek!) var inte Stoke att göra mål. Trist match, men man fick ändå vara glad över att ha sett Gallaghers otroligt snygga skruvade kanonskott i mål!

Efter matchen skulle vi upp i Tony Waddington Suite för att dela ut Player of the season-diplom och plakett till ”Simmo”, och vi gick till receptionen återigen där Hazel mötte upp och följde med oss uppför trapporna till sviten. Inne i sviten var det som vanligt fullt med folk och full aktivitet, och den här gången hann vi knappt innanför dörrarna förrän Simmo kom och vi blev uppkallade för att dela ut priserna till honom. Vi hann även med att småprata med honom i några minuter, och han såg riktigt glad ut över priserna han fick! Vi fick även Eustace´s signerade matchtröja av just Simmo, eftersom Eustace själv varit borta på rehab under större delen av säsongen för hans envisa skada. Det blev lite fotogeraferingar hit och dit, samt handskakande och lite allmänt ståhej innan vi till slut satte oss vid ett ledigt bord i sviten för att samla ihop oss, och våra saker (signerade matchprogram mm).

Dave Brammer var också uppe en snabbis, så jag passade på att ta hans autograf också. Den alltid lika trevliga Terry Conroy kom fram ett par gånger och småpratade, och även vår gamla kompis och tillika hotelldirektör Adrian, som vi inte sett på 4-5 år, kom fram och snackade med oss! Det var en mycket trevlig överraskning! Vi bodde ju alltid på hans hotell Tollgate förr om åren, men de senare åren har vi provat andra alternativ, så det var ett tag sen vi såg honom kan man säga!

Just som vi satt där och drack varsin öl kom Adrian fram igen med en stor tavla föreställande Britannia Stadium, och frågade mig om jag skulle kunna ta hem en så stor tavla! 
Gissa om man blev chockad!! En tavla på kanske 100×50+ cm föreställande Britannia Stadium! Där blev man mållös kan man lugnt säga! Självklart tog vi emot denna fina gåva, men funderingarna om hur i hela friden vi skulle få hem denna pjäs kom inte långt efteråt. Efter ”chocken” med klump i halsen och mycket tackande och bockande så stapplade vi ut från sviten med ytterligare ett fantastiskt minne från Stoke City FC. Resultatet i matchen var som bortsopat, vi hade fått en upplevelse utöver det vanliga + en jättesize-tavla av The Brit på köpet!

Efter en kort promenad och en välbehövlig nypa frisk luft var vi återigen på plats på The Harvester. Där blev det ett par öl till samt trevligt umgänge med andra Stokies. Tavlan fick uppmärksamhet och vi sålde några pins till. Efter någon/några timmar bar det sen av i taxi upp till White Lion, våran ”hemmapub” i Penkhull. Vi hann bara innanför dörren så kom pubägarinnan Sue fram och gav oss varsin välkomstkram. Jag frågade henne om det kunde gå för sig att lämna tavlan i hennes trygga förvar så länge, eftersom vi knappast hade planerat att ta med oss en sådan sak hem. Det gick alldeles utmärkt sa hon, och så var det angenäma problemet löst (ska se till att få hem tavlan nästa gång vi besöker Stoke, förmodligen i Augusti!?).

På White Lion träffade vi återigen på Terje och hans kompis från Norge, som också hade sett Stoke-Southampton, och skulle stanna ett par dagar till för att även se Blackburn-Liverpool. Tiden rann (iväg) och ölen rann (ner) och tyvärr var det inte många timmar kvar längre på våran alldeles för korta Stoke-resa. 01.35 skulle vår buss gå från Hanley, och trots att ingen av oss två var i närheten av spiknyktra lyckades vi osannolikt nog ta oss hem till Sverige igen, via taxi från Penkhull – buss från Hanley bus stn. – byte av buss i Birmingham – avstigning vid Luton Airport – incheckning och påstigning på flygplanet i Luton – landning Västerås – flygbuss till Cityterminalen i Sthlm. En liten bragd skulle man kunna erkänna!

Ännu en underbar (”underbart är kort” heter det ju…!) resa till England och Stoke-on-Trent i synnerhet. Längtar redan tillbaka, och då får gärna resan bli avsevärt mycket längre, Stoke gärna vinna samt att jag helst vill ha med mig tavlan hem! Bilder från resan kommer inom kort upp på bildsidan!

Stefan 06-04-17

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*