Swedish Stokies’ throw-in 7 – Stoke är faktiskt bättre än City

Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott.

Denna gång bjuds vi på en berättelse om fotbollssupportern Terry, giftermål, en matchtröja och att Stoke faktiskt är bättre än (Manchester) City.

Berättare är Swedish Stokie-medlemmen Rasmus Karlsson och detta alster publicerades första gången i Helsingborgs Dagblad, 22 december 1996.

STOKE ÄR BÄTTRE ÄN CITY…

”De som påstår att fotboll är på liv och död, är idioter. Det är mycket värre än så.” Så skall, enligt historien, den legendariske Liverpoolledaren Bob Paisley ha uttryckt sig i slutet av 70-talet. Ett i dag, i fotbollskretsar, klassiskt uttalande.

Följande lilla historia tar sin början under en solsemester för många herrans år sedan. På en grekisk pub knyter jag här min första kontakt med den engelske fotbollssupportern Terry. Närmare bestämt under en eldig och föga intelligent diskussion, där undertecknad försökte förklara för en tokig fader att Stoke faktiskt ÄR bättre än Manchester City. Ett dödsdömt försök har jag förstått på senare år.

Det var i slutet av diskussionen, som nu höll på att dö ut, som Terry satte sig bredvid oss, meddelade att han hade sett samtliga Stokes hemma- och bortamatcher och fick slut på lidandet genom att, med bestämdhet, meddela att Stoke ÄR faktiskt bättre än City.

En slokörad far begav sig hemåt och jag och min engelske vän lovade varandra att hålla kontakten sedan dess. Det gjorde vi också i ett drygt år, innan han plötsligt slutade höra av sig. Jag har sedan dess många gånger undrat vad som egentligen hände min engelske ”hjälte”.

Tills i somras. Återigen under en solsemester, denna gången utan fadern, slutar ett krogbesök med eldiga och överdrivna fotbollsskrönor.

En gentleman i röd- och vitrandig matchtröja berättar länge och livligt om sin käre vän som tvingades välja mellan fotbollen och sitt äktenskap. En fullständigt ointressant historia om det inte varit för att hans vän hette Terry. Om ”hans” Terry är identisk med ”min” Terry förtäljer inte historien. Men ”hans” Terry är i alla fall numera ogift.

Senare i veckan träffas vi igen. Han hälsar glatt, överräcker mig sin matchtröja och under en högtidlig ceremoni lovar vi varandra att inte gifta oss.

Jag bär min matchtröja så ofta som möjligt och varje gång ägnar jag en tanke åt Terry som på ett tragiskt, men hjälteaktigt, sätt verkligen gav sitt liv åt sitt älskade fotbollslag.

 

Riktigt så illa som Bob Paisley uttryckte sig, är det visserligen inte. Men, tänk vad en svettig matchtröja kan betyda.

God Jul, förresten!

Rasmus Karlsson