Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott.
Per Malmqvist Stolt från Swedish Toffees (Evertons svenska supporterförening) skriver om deras sista besök på Goodison. Texten är tidigare publicerad på Svenska Fans.
Bland finstämda pianon, Newcastlespelare och en världsberömd materialförvaltare
Swedish Toffees slog rekord i antal deltagare på årets medlemsresa. Många ville uppleva Goodison Park en sista gång. Detta finstämda, men känsliga, piano spelade upp samtidigt som öl och samtal flödade på pubarna runt den gamla damen. En resa med drönare, Newcastle-spelare utanför puben, quiz-raffel, Gordons underbara straffmiss, Anders Limpar, The Goodison Roar och inte minst – Jimmy Martin.
Jublet stiger. Platsen är The Winslow och det har bara gått någon timme eller två efter att Everton fått oavgjort mot Newcastle. Puben är knökfull med en salig blandning av äldre och yngre, men där alla har en sak gemensamt – Everton är deras lag. The Winslow ligger på samma gata som Goodison Park, till och med mitt emot The Main Stand. Här är det alltid fullsatt före och efter avspark.
Kvällens jubel
Men jublet då? Jo, det är en något äldre herre som anländer, nämligen Jimmy Martin, Evertons nyligen pensionerade materialförvaltare. En person som under decennier varit en humoristisk fadersgestalt för många av spelarna och är ofantligt populär på det där sättet som gamla hjältar är i Everton. De finns där, med oss, på pubar och runt Goodison.
Ett annat jubel är när den ack så hatade avfällingen Anthony Gordon missar straffen. Något som visas flera gånger under den pågående efteranalysen på Sky. Utöver det en Live-trubadur av ypperlig klass, spontandans från flera håll (inte minst bland de äldre), allsång och en hel del öl som flödar.
Vi är några Swedish Toffees på plats, bara för att insupa det där sista efter matchen. Undan för undan försvinner vi sedan ut i kvällsmörkret, mot nya äventyr nere på stan eller helt enkelt för att gå hem och lägga oss. Smälta dagen då vi för sista gången såg en match på Goodison Park.
Radiokändisar
Men allt började redan på fredagen, då BBC Radio fångade upp några svenska Toffees för en intervju om detta fenomen att vi lyckats samla 125 personer på vår medlemsresa. Senare på kvällen hade vi hyrt The Winslow, där den gamle FA-cupvinnaren och Everton-ambassadören Graham Stuart tog plats på scen tillsammans med vår egen Anders Limpar och en viss Alan Myers. Den senare med enorm kunskap om Everton, men också om all fotboll i nordvästra England. I många år har han täckt just den delen för Sky Sports.
Drönare, Newcastle-spelare och quiz
Lördagen inleddes med ett besök på puben mitt emot nybygget på Bramley Moore Dock. De öppnade en timme tidigare för att vi skulle hinna med vår quiz och umgås lite innan folk drog vidare för matchförberedelser. Där tog vi också en fantastisk gruppbild, mycket tack vare att en av medlemmarna hade med sig en drönare, så vi fick med oss och arenabygget på köpet. En bild som spreds i andra Toffees-medier och många scousers kom fram och tyckte det var fantastiskt att vi var 125 svenskar på plats. Och inte så långt innan vi samlade oss för fotografiet framför nybygget hade Newcastles spelartrupp passerat. Alla ville de få en liten glimt av den magnifika arenan. Inifrån puben hälsade vi dem välkomna med väl avvägda buanden.
Uppladdning runt Goodison och The Goodison Roar
I övrigt såg det ut som det brukar. Samling på den stora Wetherspoon-puben Thomas Frost, där alla får plats (om man kommer i tid, ett par timmar innan match är det knökfullt) och man kan ta sig en bit mat. En pub där det finns plats för alla, även Newcastle-fans.
Därefter bär det alltid vidare mot pubarna närmast Goodison. Alla har vi olika ritualer. Personligen vill jag gärna först köpa en halsduk och matchprogram vid någon av stånden utanför Goodison. Undviker de konsumtionsstressande klubbshoparna. Gå längs Goodison Road, kanske titta in i St Lukes. Kyrkan där du kan handla Everton-memorabilia. Därefter går jag till Thomas Frost, det vill säga via Spellow Lane och sedan tillbaka en bit på Walton Road. Väl där blir det en bit mat med andra Swedish Toffees, för att därefter gå tillbaka mot arenan och ta ett stopp på The Royal Oak. En del andra går till The Brick och så försöker några avrunda på The Winslow. Jag avrundar med att gå ett sista varv istället, då det är nästan omöjligt att knö sig in för att handla en öl på The Winslow. Jag har dessutom en dålig “barutstrålning”, om jag står och trängs tillsammans med andra för att beställa något vid baren, så märks jag inte av bartendern, utan får alltid vänta längst. Vet inte vad det kan bero på? Har alltid varit så. Så jag undviker The Winslow strax innan avspark.
Sedan vill man vara på plats på arenan för att höra entrélåten Z-Cars och delta i The Goodison Roar när spelarna kommer ut på plan. Inser att jag kommer sakna träbänkarna och det inte jättestora benutrymmet (dock mer utrymme än på klassiska Loftus Road).
Den gamla damen – ett finstämt men lynnigt piano
Matchen slutar 0-0, men det är ändå ett lite elektriskt förväntande Goodison, som ibland brister ut. Avspeglar matchen, det vill säga varken bra eller dåligt. Helt okej. Goodison Park är ett ställe där kraven på spelarna alltid handlar om att ge sitt yttersta, men också visa på klass. När någon gör en vacker sak – vart som helst på plan – så reagerar publiken kraftfullt och värdigt uppskattande. När någon inte gör sitt yttersta – ja, då reagerar publiken, fast inte lika uppskattande.
Jag har varit på många arenor i mina dagar, men aldrig med någon publik som är en så stark del av matchen som på Goodison Park. Det går inte riktigt att förklara med ord, men just det där elektriska som kan explodera när som eller förbytas i tyst bitterhet, är något alldeles speciellt. Det finns ingen som dirigerar publiken, utan det handlar om känslor som speglas av matchen. Ljudnivån kan vara extrem, sångerna flöda över alla sektioner, men det kan också vara tyst med bittra utrop. Den gamla damen är som ett finstämt piano som endast respekterar en riktig virtuos vid tangenterna. Känslig, men lysande och präglad av en lång och glamorös fotbollskultur.
Gemenskapen
Att befinna sig i Liverpool med övriga Swedish Toffees handlar om att var helst man går, finns några av dem på plats. Man snackar med några på Royal Oak, några vid arenan, några på The Winslow och andra nere på stan. Det är ett aldrig sinande samtal som flyter på under en hel helgs tid. Inte alltid om fotboll. Många gånger pratar man om andra ämnen, men det gemensamma är att vi alltid har kul. Borta är bekymmer man bär med sig, intriger man kan finna på arbetsplatser och trots att vi är så olika och kommer från alla möjliga delar av Sverige, har vi en gemenskap i Everton, att vi vill ha kul och umgås samt att vi efter alla dessa år faktiskt är vänner. En helg om året träffas vi för en gemenskap som aldrig är krävande, bara avslappnad och kul. Och där står vi tillsammans med scousers och jublar åt en gammal man på The Winslow. Evertons pensionerade materialförvaltare Jimmy Martin. En man vi alla vet vem det är och förstår varför han är så populär, för det är vår gemenskap. Det är Everton Football Club. Det är livet.
Per Malmqvist Stolt
Bli först med att kommentera