Swedish Stokies Aprilresa -05

Stoke-Cardiff

Stoke-Cardiff 2005Resenärer: Stefan, Janne D., Janne G., Peter. Resa till match: Stoke-Cardiff, Tisdag 5:e April.

Dag 1, Måndagen den 4:e April:

De tre Stockholmsresenärerna Stefan, Janne D. och Janne G. möttes upp på Cityterminalen i Stockholm för avresa med flygbuss till Västerås Flygplats på Måndagsmorgonen. På Västerås Flygplats mötte Stockholmstrion upp med Peter från Norduppland, och resekvartetten blev alltså komplett!

På flygplatsen satte vi oss ner och snackade och väntade in flyget, som skulle lyfta mot England och Luton Airport 10.05. Vi började komma så smått i form och tiden rann iväg snabbt. Plötsligt satt man på flyget och cirka 2 timmar senare var man nere på marken igen, denna gång på ett regnblött Luton Airport i Bedfordshire, England. Från Lutons flygplats skulle vi nu ta oss norrut, till vår destination Stoke-on-Trent.

Tyvärr var informationsdisken vad gäller tåg och bussar tom på folk på flygplatsen, så vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Men innan vi begav oss iväg från flygplatsen skulle vi ju ”skåla in vår ankomst” och detta gjorde vi på flygplatsens pub som hette något udda (något franskt namn tror jag).

Efter att ha släckt törsten en aning för första gången på Engelsk mark (men garanterat inte sista!) skulle vi nu försöka ta oss norrut i landet. Men det blev lite knasigt i början, för vi tog en gratisbuss från flygplatsen till en järnvägsstation i Luton (inte i centrala staden dock), och där blev vi hänvisade tillbaka till flygplatsen för att därifrån i stället ta en buss till Milton Keynes! Så vi åkte tillbaka till flygplatsen och hoppade på rätt buss, och nu var vi på rätt väg!

De uppmärksamma av oss hann se en snabb glimt av den något inträngda arenan Kenilworth Road i Luton, men speciellt mycket mer än en läktar-långsida var det inte vi såg.

55 minuter senare var vi i Milton Keynes, en mycket märklig stad! Hela staden är alltså en så kallad ”new town” och byggdes på 70-talet. Det var en vidsträck stad, som verkade sakna stadskärna och alla stadsdelarna såg mer eller mindre likadana ut. Precis invid järnvägsstationen ligger National Hockey Stadium, men vi hann inte med någon promenad till denna arena den här gången (det skulle dock visa sig att vi faktiskt hann med detta på hemresan). På stationsperrongen släckte vi törsten en gnutta till innan vi hoppade på tåget. Detta tåg gick nu utan stopp till Stafford, där vi fick byta tåg och åka den sista lilla biten till Stoke.

I Stafford hade vi ungefär en halvtimme på oss tills tåget till Stoke skulle komma, så tre av oss gick en minipromenad till en mysig park (Victoria Park!?) precis intill stationen. Där njöt vi av vårvärmen (nåja…) och grönskan. Redan nu var gräsmattorna frodigt gröna och blomsterprakten i parken var tjusig att beskåda. Snart satt vi återigen på ett tåg, och nu var det mindre än en halvtimme tills vi var framme i Stoke-on-Trent. Vi hann se en liten skymt av Britannia Stadium från tåget, och vips var vi framme!

Äntligen fick vi beträda ”helig mark” igen! Jag (Stefan) för 10:e gången, Janne D. för 8:e gången, Janne G. för 2:a gången, och Peter för 1:a gången. Peter hade varit i England och sett fotboll många gånger förr, men hade aldrig varit i Stoke-on-Trent. Han hade dock sett Stoke City på bortaplan tidigare.

När vi klev av tåget och ut genom stationsbyggnaden gick vi sedan med bestämda kliv till puben The Fawn, ett stenkast från stationen. Där firade vi ankomsten ”på riktigt” och hade det trevligt i någon dryg timme. Därifrån tog vi sedan taxi till vårat hotell, Holiday Inn precis intill Britannia Stadium.

Efter incheckning (med lite struligheter) och avlämpande av packningen på rummen, styrde vi kosan till Penkhull och pubarna Beehive och White Lion. På ur-klassiska Beehive blev vi bjudna på mackor (väldigt välkommet med lite fast föda i magen!) och detta sköljde vi ner med någon bira eller två. Efter detta ”depåstopp” var vi pigga nog att knata upp de resterande 100 metrarna till White Lion, Swedish Stokies ”hemmapub” i Stoke-on-Trent!

Där välkomnades vi (som vanligt) med öppna armar av Sue och kompani, men det var annars en väldigt lugn kväll och lite folk. Det var ju trots allt en vanlig Måndagskväll. Vi satt där i ett par timmar i alla fall, och blev fotograferade av Sue, då det är tänkt att vi Swedish Stokies framöver kommer att pryda någon av väggsektionerna med våra fula nunor!

En mycket duktig karikatyrtecknare har under de 2-3 senaste åren ritat av ett antal trogna pubbesökare, och nu är det säkerligen 75+ karikatyrtavlor på väggarna inne på puben. Skulle man se sig själv på väggen nästa gång man knallade in där vore det nog så att man fick en tår i ögat! 🙂

Nåväl, vid 23-tiden var det dags för hemfärd efter en trevlig, men rätt slitsam dag, med tidig uppgång hemma i Svedala och mycket resande. Väl hemma på hotellet somnade kvartetten i sina två rum ”på rotmos”…!

Dag 2, Tisdagen den 5:e April:

MATCHDAG! Av någon anledning hade flertalet av oss lite tungt att ta oss ur sängen denna morgon, men efter en dusch och en schysst frukost var vi ”i kanonform” och redo att ta oss an dagens äventyr!

Vi gick ner till Britannia och tog lite kort, jag (Stefan) hälsade traditionsmässigt på min egen namnplatta utanför huvudläktaren. Vi gick in i Britannias innandömen och betalade vår avgift för kvällens besök i Tony Waddington Suite och fick våra biljetter.

Vår gode vän Terry Conroy (och hans kollega Heather) dök upp och snackade med oss, samt förklarade i stora drag vad som väntade och vid vilken tidpunkt vi skulle vara på plats, samt att vi kunde förbereda oss på att bli ”uppkallade” minst en gång (det blev fler än så visade det sig senare!).

När vi skulle betala gav jag först pengarna till Terry, men han tyckte att Heather (som jobbar tillsammans med Terry på Stokes Marketing Dept.) skulle ta hand om pengarna. Heather såg att det var lite mer än vad vi egentligen skulle betala, men vi insisterade på att ge några extra pund i ”dricks”. Heather sa ”Thanks very much, I´ll put in on your account!” 🙂

Efter denna trevliga visit brände vi lite pengar i Klubbshoppen på diverse Stoke-souvenirer. Efter avlämnande av våra Stoke-färgade påsar på hotellrummet tog vi en promenad till andra sidan motorvägen för att leta reda på första bästa busshållplats i området Heron Cross. Denna fann vi snabbt, och cirka 20 minuter senare (för 1.20£) var vi uppe i Hanley.

Där knallade vi runt och igenom diverse affärer i och utanför Potteries Shopping Centre, ett komplex som verkar vara mer eller mindre designat för att man SKA gå vilse i! 🙂
Vi tog en sväng inne i Stoke City Clubstore, Stoke Citys andra klubbshop, och där gjorde en del av oss vissa ”kompletteringsköp”.

Sen tillbringade vi ungefär 2½ timme inne på Yates´ Pub, precis bakom klubbshopen. Där satt vi länge och väl. Det blev lite vykortsskrivande och en hel del öl, samt lite sneglande mot två unga och vackra lokala töser som satt strax intill. Det blev efterhand rätt trångt på vårat bord, då ölglas på ölglas tömdes, och när vi till slut knallade ut från Yates´ hade vi sänkt 26 öl på 4 man. Rätt bra jobbat måste jag säga! 🙂

Vi kostade på oss en taxiresa hem till hotellet, och där gjorde vi oss i ordning för ”evenemanget” då vi fyra skulle upp i Sviten för att äta, dricka och ha det trevligt inför och efter matchen.

Vi svidade om så att vi såg riktigt snofsiga ut, sedan satt vi och ”förberedde oss” på puben Harvester, precis bredvid hotellet, och alltså väldigt nära Britannia Stadium.
Cirka 17:30 promenerade vi ner till Britannia, in genom huvudreceptionen där vi visade upp våra biljetter, och upp till Sviten´där Terry Conroy hälsade oss välkomna och visade vilket bord som var vårat. Maten och tilltugget var gratis, men drycken fick vi bekosta själva.

En rolig detalj (tycker åtminstone jag, skribent Stefan) är att det precis innanför dörren i sviten satt en lista över de sponsorer som satt vid de olika numrerade borden. Av en händelse tittade vi på denna lista och såg att på bord nummer 26 stod det ”Stefan Thoren x 4”, och inte ”Swedish Stokies” som kanske hade varit mer logiskt. Hur som helst var det med viss stolthet jag konstaterade detta, och denna detalj förevigades givetvis på kort!

Vi fyra representanter för Swedish Stokies hade med ett eget pris för utlottning, nämligen ”10 Svenska Nubbar” och en Swedish Stokies-pin som vi hade satt fast på densamma!
Terry hade sett till att en frågesports-tävling hade gjorts i ordning för detta, och vinnarna av detta vann Swedish Stokies-priset! Detta hade han berättat för oss redan tidigare, när vi sågs på Britannia i samband med betalningen för våra biljetter.

Terry, som håller i det mesta i sviten, nämde vårat namn ”Swedish Stokies” ett flertal gånger, och vi fick applåder när vi var uppe för att bli fotograferade före och efter matchen.

Totalt var vi uppe fyra gånger och visade upp oss! Första gången var när Terry presenterade oss för övriga i sviten, och nämnde att vi hade detta pris som jag nämnde ovan, att dela ut till de som vann frågesporten. Detta första tillfälle vi var uppe skedde före matchen.

Efter mat och dryck drog det ihop sig till match, och vi fick matchprogram tilldelade oss, samt möjlighet att vara med i diverse lotterier mm. som hade med matchen att göra (gissa första målskytt, publiksiffra mm). John Rudge var uppe och pratade kort inför matchen om läget i laget, vilka som skulle spela resp. inte spela mm. Vi var då ”vakna” och ropade honom till oss, så att han fick signera våra matchprogram!

Terry (som satt vid bordet bredvid när han inte var uppe och flängde, vilket han gjorde mestadels!) såg att vi var uppmärksamma och bad om Johns autograf. ”Good on you!” sa han och gjorde tummen upp!

Dags för matchstart! Vi hade fyra platser på rad 26, och det var nästan i linje med mittlinjen. Mycket bra platser!

Matchen nämner jag gärna så lite som möjligt. Stoke var urdåliga, och kom i 0-1 underläge efter mindre än en halvtimme. Clint Hill kvitterade dock (hans första Stoke-mål för säsongen!!) med ett kanonskott i höger burgavel precis innan paus. Vilt jubel på Britannia, och bland oss 4 Swedish Stokies i synnerhet!

I paus hann man knappt få i sig en bira innan det var dags för andra halvlek. En halvlek som inleddes med en farlighet för Stoke (bortnickad av Cardiff-spelare på mållinjen!), men sen gick det mesta åt h-e! 1-2 kom i den 58:e och 1-3 på straff (feldömd sådan?) 2 minuter senare. Den lilla men högljudda Cardiff-klacken sjöng och höll igång, medans resten av Britannia bara såg på och deprimerat kunde inse att det inte skulle bli någon förbättring. 1-3 och en trist avslutning på matchen.

Dock pluspoäng till hemmapubliken som applåderade ex-Stokien Peter Thorne när han blev utbytt.

Efter matchen var det alltså ingen jätteskojig stämning heller i Sviten, och vi hade fått reda på tidigare att vår spelare vi sponsrar, John Eustace, går på kryckor och inte kunde komma till sviten för att lämna över en signerad tröja till oss. Clint Hill blev utsedd till Stokes ”man of the match” och kom upp till Sviten. Vi blev fotograferade med honom, och fick hans autograf på våra matchprogram (detta var tillfälle nummer två när vi var uppe).
Clint kom faktiskt bort till vårat bord för att signera matchprogrammen. Han såg inte så glad ut, och han var ruggigt missnöjd med lagets insats och slutresultatet i matchen, av naturliga skäl.

Vid detta tillfälle fick vi alltså en neutral (tyvärr…) matchtröja, som egentligen skulle varit signerad av vår spelare John Eustace om han hade varit på plats. Om det är något man ska vara lite missnöjd med (förutom matchresultatet!) så var det att vår matchtröja inte var signerad av vår spelare. Undertecknad har ju redan gått ut och lovat att den skulle vara det… då denna matchtröja som bekant ska lottas ut bland oss 61 sponsorer i samband med säsongsavslutningen.

Lite senare var vi uppe en tredje gång för att dela ut vårat Swedish Stokies-pris (de 10 svenska nubbarna + en Swedish Stokies-pin) till de som hade vunnit på frågesportstävlingen.

Vi hann knappt tillbaka för att sätta oss vid bordet förrän Terry ropade upp oss igen! Egentligen var det mig (Stefan) och Janne D. han ville ha upp, men vi gick upp i samlad tropp alla fyra. Det var nu vi fick en signerad matchboll (autografer från alla i Stoke City) som tack för vår närvaro samt att vi hade med vårat eget pris för utlottning! Mycket trevligt och totalt överraskande!

Terry stod i mitten, med mig (Stefan) och Janne D. på varsin sida om honom. Janne G. och Peter stod på ”yttersidorna”. Terry ville att någon av oss två närmast skulle hålla i den signerade bollen, men jag (Stefan) insisterade att Terry själv skulle hålla i den. Jag lyckades på nåt sätt övertala honom detta genom att säga nåt i stil med: ”Det är självklart att du ska hålla i bollen, du är ju hjälten som gjorde det avgörande målet i Ligacupfinalen 1972”, eller något snarlikt. Terry skrattade och accepterade detta! 🙂

Vinnarna av frågesporten, och därmed vårat Swedish Stokies-pris, kom fram till vårat bord och tackade oss för detta och skakade hand med oss allesammans. Någon halvtimme senare började folket droppa av, och medans vi avslutade våra sista öl pratade vi med Terry, och fick även hans autograf på våra matchprogram.

Lite senare sa vi ”Bye bye, see you next season” till Terry och kompani, sen gick vi till hotellet där vissa avslutade nästan på en gång, medans andra satt kvar ett litet tag och pratade med andra hotellgäster, innan vi till slut allesammans sussade på våra hotellrum.

En minnesvärd dag, men en hemsk match…!

Onsdag 6 April, dag 3:

Upp för frukost. Denna gråmulna och mycket blåsiga dag skulle vi ut och promenera och se Longton!  Peter hade redan tagit en morgonpromenad ner till Britannia för att besöka klubbshopen, men den var dessvärre stängd pga. inventering!

Vi gick sen en numera klassisk promenad; ”The Brit to The Vic”, en promenad på cirka 2½ kilometer. Vädret var som sagt inte det bästa, men det är alltid trevligt att bege sig ut på denna promenix. Vid The Vic stannade vi ett tag för fotografering och inandning av lite ”klassisk atmosfär”. Vi gick sedan vidare till och in i St.Peter´s Church, nära gamla The Vic.

De trevliga människorna i kyrkan berättade att Sir Stanley Matthew´s begravningsceremoni hade skett i kyrkan, men att han dock inte var begravd på kyrkogården. Var han är begravd visste de inte…!

Det blev ett kort stopp på ett Post Office, där det inhandlades frimärken för vykorten, innan vi fortsatte promenera en liten sväng runt själv Stoke Town Centre till Spode Pottery. Där gick vi in för att titta på keramik, då vi hade varit nyfikna på att eventuellt köpa något med lokal anknytning. Tyvärr fanns ingen ”Stoke-keramik”, utan 99% av allt som fanns att köpa var mer ”allmänt” i sina utformningar och sin design.

Vi började bli hungriga, men kom inte överens om var vi skulle äta, så vi bestämde oss för att vi skulle äta lunch när vi kommit fram till Longton i stället. Vi tog en öl eller två på Wetherspoons innan vi hoppade på bussen söderut.

Longton ligger i sydöstra Stoke, den stadsdelen som är längst bort från själva centrala Stoke. Där klev vi av bussen och ägnade oss åt lite sightseeing. Vi gick igenom en inomhusmarknad mm. och fick äntligen lite mat i magen! Annars en bristvara på våra resor… 🙂 Sen satt vi inne på (och på uteplatsen intill) puben The Last Post i 3-4 timmar och snackade och drack malthaltiga drycker.

När vi skulle hemåt tyckte vi att vi ändå kunde kosta på oss en taxi hem, eftersom vi fyra ändå hade fått lägga ut nästan exakt samma belopp för detta som för att åka buss, men vi hittade ingen taxi. Så vi knallade en bit och kom till slut till en busshållplats där vi åkte med samma bussnummer som vi gjorde när vi åkte till Longton.

Tillbaka i Town Centre gick vi åt det andra hållet tillbaka till vårat hotell, men den här gången tog vi en annan promenadstig som löpte efter floden Trent. Om det blev längre eller kortare jämfört med andra vägen vi tog tidigare på dagen låter jag dock vara osagt.

Efter ett kort stopp på Harvester/hotellet satt vi ett litet tag på just Harvester, men två av oss (Stefan och Peter) tog återigen en promenad till Stoke Town Centre!! Janne och Janne satt kvar på Harvester och avslutade på hotellet, medans de två fotgängarna alltså återigen gick i ungefär samma fotspår in mot Town Centre som tidigare. Den här gången blev promenaden dock lite längre (och definitivt jobbigare) då vi gick ända upp till Penkhull-pubarna Beehive och White Lion! Backen upp till dessa pubar (Honeywall-backen) är något i hästväg vad gäller längd och lutning!!

Vi såg andra halvleken av Chelsea-Bayern München och tog några öl, sade hej då till White Lion-gänget och gick in på Beehive. Där tog vi en öl till, åt några goda mackor (igen!) och sa hej då även där. Nere i Town Centre försökte vi hitta busshållplatsen till buss 66, men hittade den inte. Samtidigt ökade regnandet och tiden tickade iväg. Så det fick bli taxi hem till hotellet, där vi ”landade” ungefär 23.30. Det var sista kvällen i Stoke-on-Trent för denna gång, det!

Torsdag 7:e April, dag 4:

Hemresedags! Frukost, vilande på hotellet, och ihoppackning av väskor mm. Vi checkade ut från det mycket trevliga Holiday Inn och tog bussen till Stokes järnvägsstation. Där kollade vi på tidtabellen och väntade in vårat tåg medans vi åt och tog det lugnt på stationens servering/café.

Dessvärre var tidtabellen felaktig (!) och vi fick vänta ytterligare en timme på vårat tåg till Milton Keynes. Tre av oss (Stefan, Janne och Janne) tillbringade den tiden i hotellbaren på North Stafford Hotel, precis mitt emot stationen, medans Peter tog en promenad upp till Hanley.

Han hade tänkt sig ett besök i Stoke City Clubstore, men denna dag hade den stängt för inventering!! Snacka om oflyt! Klubbshoppen på Britannia var ju som sagt stängd för samma sak dagen innan!

Vi hoppade på tåget och var framme i Milton Keynes cirka 1 timme senare. Där tog tre av oss en promenad till National Hockey Stadium, MK Dons tillfälliga (!?) arena. En lite märklig arena i en ännu märkligare stad. Vi lyckades även hitta the Dons pyttelilla klubbshop, med ett väldigt begränsat utbud av souvenirer (inga pins, men massor av matchtröjor!).  De två unga damerna som jobbade där var i alla fall trevliga och söta! 🙂

Sen tog vi bussen till Luton Airport, checkade in, shoppade och väntade in flyget. Det var dock tyvärr försenat med cirka 45 minuter innan det till slut lyfte. Piloterna lyckades dock lägga i någon sorts ”högre växel” så själva flygtiden var bara 1.40 i stället för beräknade 2.15!!

Efter att ha hämtat ut våra väskor sade vi hej då till Peter och vi 3 Stockholmare tog flygbussen hem till Stockholm. Hemkomst cirka 00.00 – 00.30 för oss.

Jaha ja, det var den resan det! Mycket trevligt, med mycket trevligt resesällskap. Tung förlust och usel insats av Stoke i matchen dock… det svider naturligtvis. Men allt annat var kanon!! 🙂

Skrivet av Stefan, med stor hjälp och komplettering av Janne D. 10-15 April 2005.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.