28 november spelade Djurgården på Greenhouse Meadow i Shrewsbury mot walesiska The New
Saints i UEFA Conference League. Ett par dagar före och ett par dagar efter spelade även Stoke
hemmamatcher. Något som gav möjlighet till en delvis gemensam fotbollsresa för supportrar till
båda lagen. Jens Johnsson och Lelle Svanberg berättar om resan från varsitt perspektiv.
Måndag 25/11 – Behind enemy lines (Jens)
Då var det dags för ännu en tripp till Stoke-on-Trent. Jag och reskompanjon Danne sammanstrålade på Arlanda för att ta lunchflyget till MAN. Flygresa med fotbollsläsning i vanlig ordning. Denna gång ”Twinned with Reykjavik” och det senaste numret av den norska tidningen ”Potters News”. Taxi till Newcastle-under-Lyme där vi skulle husera denna gång. In med bagaget på rummen och sedan ny taxiresa, denna gång till fiendeland.
Efter biljettköp, några oatcakes utanför arenan och några pints på Park Inn vankades det toppmöte i League Two. Staffordshirederby mellan Port Vale och Crewe Alex. Det var en riktigt bra match mellan två skapliga lag och riktigt bra drag på läktaren inte minst från Crewe Alexandras fans. Över 10 000 åskådare – det kan knappast tillhöra vanligheterna på Vale Park. 1-1 slutade matchen och det får väl sägas vara rättvist.
Tisdag 26/11 (Lelle)
Gav mig av från mitt hem i norra Roslagen efter frukost. Förväntansfull såklart. Hade ju inte varit över sedan i påskas och den här gången vankades tre matcher. Två hemmamatcher för Stoke och en bortamatch med Djurgår`n i Shrewsbury, ett stenkast bort (nåja, men hyfsat nära i alla fall).
Kärt återseende med Janne G och Steffe på Arlanda där vi lyckades få i oss resans dyraste pint innan vi äntrade planet samtidigt som en allsvensk sportchef. Han var glad i hågen och skulle bl.a. se Man U- Bodö/Glimt. Oklart vad/vem han skulle scouta då klubben han representerar inte direkt har finanser i världsklass. Jens som har bättre inblick i klubben, då han följer dom på distans, gissade istället på West Didsbury & Chorlton FC som visst ska ha en mittback till salu. Värt att nämna om flygningen är att halva planet bestod av Bodö-supportrar som inte fick plats på flighter från Norge. Massor med credd till de drygt 12% av befolkningen som åkte över för att supporta sitt lag.
Tåg, taxi, incheckning och snabb taxi ner till London Road där Jens, Dan och Erik redan befann sig. Några av de gamla vanliga pubarna betades av innan det var dags att bege sig mot arenan. De andra såg som vanligt matchen från Boothen End, medan jag hade äran att för första gången få stå på safestanding på gamla bortasektionen. Trevlig upplevelse med lite bättre drag än på andra håll, men framförallt är det skönt att kunna stå upp och röra sig lite när det är nollgradigt och känns som -10. Just den här matchen (vet inte om det alltid är så) så var det väldigt lätt att handla i kioskerna under läktaren också. Det kändes som att det fanns för många, och att de var överbemannade, vilket är en mycket ovanlig upplevelse när man går på fotboll.
Matchen är inte så mycket att orda om. Stoke City – Preston North End 0-0. Det hände inte mycket åt något håll, och vill man vara snäll så kan man väl säga att båda lagen sprang mycket och gjorde det svårt för sina motståndare att skapa något. Med andra ord: en jävla skitmatch! Men det är Championship, Stoke och november så ingen är väl förvånad.
Efter matchen samlades vi i nya Fanzone, men den var helt tom (tisdag, kyla och resultat antar jag), så vi tog bussen upp till Hanley och rundade av på The Market Tavern.
Behöver jag nämna att jag somnade ovaggad, väl tillbaks på Premier Inn?
Tisdag 26/11 – Like watching paint dry (Jens)
Matchdag och det fick bli en standarduppladdning med start i Stoke Town Centre och därefter en liten pubrunda längs London Road. Vi inledde på Staff of Life i där först Erik anslöt. Efter någon timme blev vi fulltaliga då djurgårdsgänget: Lelle, Bandymannen och Janne G anslöt. Pit stop på The Suth, The Wellie och slutligen på The Gardeners. Standardupplägg som sagt. Som alltid väldigt trevligt att träffa gamla vänner och göra nya bekantskaper.
Stoke vs Preston. Vad ska man säga? Det finns 0-0-matcher och så finns det kassa 0-0-matcher. Den här tillhörde tyvärr den sistnämnda kategorin. Sällsynt trist och då har jag under årens lopp fått utstå en och annan trist match. Målarfärg som torkar är väl det uttryck som ligger närmast till hands. Skitmatch, men trots allt en pinne och ett clean sheet. Ändå, som alltid, en trevlig day out i Stoke.
Onsdag 27/11 (Lelle)
Vaknar upp ett år äldre. Bokstavligen! Jag ska alltså fira min 55:e födelsedag i Stoke on Trent och jag hade mina aningar om att det inte skulle gå obemärkt förbi, eftersom det skulle anlända ett gäng Djurgårdare hemifrån under dagen.
Intog frulle på rummet och fixade lite inför torsdagens utflykt (kontakter med bussbolag bl.a). Nåväl, efter frukost tog Janne, Steffe och jag en promenad upp till Hanley för obligatoriskt besök på en av de ballaste (och trångaste… säger man så…trängsta) vinylaffärer jag varit i. Rubber Soul Records. Tyvärr var den stängd trots att den borde vara öppen.
”Apologies if Store is closed During Hours for various Reasons As I Work Alone thank you”.
Vi hängde inte läpp för det, utan bestämde oss snabbt för att en förmiddagsbira på The Auctioneer på Percy Street, var en bra idé. En timme senare var vi tillbaka och då var butiken öppen. Janne letade runt en stund men hittade inte vad han sökte medan Steffe och jag fick panik av oordningen och backade ut på gatan igen efter några minuter.
Tillbaka på hotellet så intogs en lunch och vid två tiden ramlade de första två Djurgårdarna in med taxi från Manchester Airport. Nån timme senare dök min äldste son med tre polare i släptåg upp. De hade åkt tåg upp från London och varit på resande fot sedan 03:00, men var vid gott mod. Några ”Jamåhanleva”, manskramar och födelsedagsgroggar senare så var stämningen på topp. Då ramlade det in två förvirrade män som åkt fel tåg (de var egentligen på väg till Derby) och som hade tappat bort sin reseledare på Manchester Piccadilly. Tyvärr hade de fått med sig reseledarens plånbok av oklar anledning. Efter mycket om och men lyckades vi få in dessa överglada herrar i en taxi med rätt destination. Fick sedan höra att allt hade slutat väl.
Vi som var kvar förflyttade oss till Penkhull och The Greyhound Inn där vi bokat bord för tretton personer. Dan och Jens anslöt och även Jonas och Christer som landat lite senare än de andra.
En trevlig och god middag avnjöts och en och annan ”Ja må han leva” sjöngs till födelsedagsbarnets ära. Det är inte klokt hur obekväm man kan känna sig inför sånt, när man kommit upp lite i ålder. Maten på The Greyhound är för övrigt mycket bra och jag rekommenderar verkligen ett besök. Vi fortsatte med en liten pubrunda i Penkhull, men tyvärr vek halva styrkan ner sig. Kanske inte jättekonstigt då de varit igång sedan mycket tidig morgon. Vi var i all fall sju man som bockade av The Marquis of Granby och Terrace Inn. Ganska ödsligt en onsdagskväll, men med trevligt sällskap så skiter man lite i det.
Onsdag 27/11 – Birthday party (Jens)
Vår bas i Newcastle, Clayhanger, har ingen vidare frukost utan vi drog till det trivsamma fiket Oscar i Newcastle. Oatcake med cheese & bacon, apelsinjuice och en java. Finns det någon bättre frulle? Under dagen var jag tvungen att ägna mig åt distansarbete under några timmar innan det var dags för födelsedagsfirande i Penkhull.
Vi tog en ”fördrink” på Beehive innan vi traskade till Greyhound, där födelsedagsbarnet Svanberg hade bokat bord. Som alltid väldigt trevligt att träffa Landlord Al och som vanligt mycket bra mat på Greyhound. Rekommenderas. Efter födelsedagskalaset rundade vi aftonen på Marquis of Granby med en pint och en Baby Guinness. Min favorit-Guinness.
Torsdag 28/11 (Lelle)
Dagen började med en rejäl sovmorgon och sen hängde jag kvar på hotellet för att samla in trupperna. Vi var ju 16st som skulle åka buss de dryga 6 milen till Shrewsbury och bussen var planerad att avgå 11:30. 11:29 stannar en taxi framför bussen, och ur kliver de sista vilsna själarna och vi kan rulla västerut.
Strax före 13 är vi framme i den lilla mysiga medeltidsstaden Shrewsbury och vi joggar iväg mot första pub. Mysighetsfaktorn på pubarna förtogs den här dagen lite av att de var fullkomligt överbefolkade och man kan lugnt säga att 2000 blåränder syntes och hördes. Allt förflöt dock lugnt och lokalbefolkningen var överväldigade av hur trevliga och välartade alla var.
På The New Meadow var det blårandig fest från början till slut och resans enda trepoängare inkasserades rättvist. Dock är TNS ett mycket bättre lag än många tror, så hatten av för deras prestation, även om de aldrig kom riktigt nära. Då matchen var slut redan 19:40 så hann vi med att samla ihop oss under några timmar, då bussen hem gick först klockan 23:00. Bussresan hem var som väntat en sömnig historia.
Mycket trevlig dag som jag skulle kunna skriva en roman om, men då detta först och främst är till för Stokies så lämnar jag det att berättas vid lämpligt annat tillfälle för de som önskar lyssna.
Torsdag 28/11 – Away day (Jens)
Away day. Reseledare Svanberg hade bokat en buss från Premier Inn till Shrewsbury. Detta var mitt tredje besök i Shrewsbury, men jag får erkänna att det var lite mer drag denna gång än de två föregående. Ca 2 000 djurgårdare hade tagit sig till Shrewsbury för att se DIF möta walesiska TNS eller som de egentligen heter The New Saints of Oswestry Town & Llansantffraid Football Club.
Det var en väldigt trevlig dag i Shrewsbury med ett antal pubbesök, där vi så sakteliga rörde oss mot arenan New Meadow. Väl framme vid arenan så kom dagens i särklass segaste stund. Insläppet tog ohemult lång tid. Matchen då? Skaplig får jag väl lov att säga. New Saints var bättre än man kunde tro, men DIF vann helt rättvist med 1-0 efter mål av Gulliksen. Klart bäst betyg för matchen får jag dock ge till djurgårdsklacken som höll i gång i 90 minuter + Fergie time. Mycket bra drag, många sånger, ganska lite brölande och framför allt inga förbannade bengaler eller bangers. Ännu en bra day out.
Fredag 29/11 (Lelle)
Hemresedag för halva styrkan, dvs. de djurgårdare, som inte bryr sig så mycket om Stoke City. Ska väl iofs nämnas att några av dom varit i Stoke tidigare, både en och flera ggr och tycker om staden, men den här gången lockade annat. Några skulle hem till fruar och familjer medan juniorerna hade siktet inställt på Londons nattliv.
Vi som blev kvar hade såklart andra planer. Steffe, Jonas, Christer och undertecknad tog med oss två hemresenärer i en taxi och styrde kosan mot Leek. En trevlig liten stad med mängder av pubar. Vi avverkade i snabb takt The Black Swan och The Bird in hand (måste vara stadens minsta pub), innan det var dags för lunch. The Red Lion levererade veckans bästa måltid, och även om det tog låååång tid att få in maten, så var det väl värt väntan. Härifrån skickade vi iväg hemresenärerna med taxi till Manchester Airport och vi fortsatte vår promenad från pub till pub i några timmar. Sedan följde Cock inn, The Roebuck och ett par stopp ytterligare innan vi rundade av och begav oss ”hemåt” igen.
Vi hann dock inte många kilometer innan det var dags att prova vad den lilla byn Denford hade att erbjuda i form av publiv. Vi stannade till för ett par pints på den ljuvliga lilla bypuben The Wheel, där ägaren visade sig vara stort fan av Stoke City. Han var överväldigad av vårt besök och gav Bandymannen ett ölunderlägg i trä med klubbmärket inbränt. Vi gav honom naturligtvis en Swedish Stokies-pin innan vi sa farväl (och på återseende).
De som inte hakade på till Leek, hade roat sig med sovmorgon, U21-match och att vänta in BOIS-mannen som var i antågande, och för oss andra var det nu lite bråttom tillbaka. Steffe skulle ju på event/föreläsning med Ian Dyer och Mickey Thomas tillsammans med de andra. Vi kastade oss i en taxi och tog oss till Stoke Town Center, vinkade adjö till bandymannen som fortsatte till Clayton Woods.
Vi tre som blev avsläppta hade såklart inte för avsikt att avsluta fredagskvällen ännu på långa vägar och ramlade in på Kings End (gamla White Star), men det stället är ju inte vad det en gång var… Kids och Karaoke i all ära men vi var snabbt på fötter igen och avverkade The Liquor Vaults och landade på Staff of Life där vi kastade dart i någon timme utan att bli utmanade av lokalbefolkningen. Vidare via The Albert (även här Karaoke, men med en betydligt mognare publik) för att sedan sammanstråla på The Wellington vid 23-tiden med övriga resenärer. Som brukligt är utbytte vi erfarenheter och delade med oss av dagens förehavanden, innan det var dags att träffa John Blund.
Fredag 29/11 – The welsh George Best (Jens)
Man försöker ju pricka in så många matcher som möjligt när man är över och denna dag vankades det U21-match. Djurgårdsgänget tog en dag i Leek (mycket trevlig stad) medan jag, Erik & Danne riktade in oss på att se framtida stjärnor på Clayton Wood. Stokes U21-lag ställdes mot Southampton och det blev en ganska ensidig historia. The Saints vann klart med 3-0, men det var inte så förvånande med tanke på det väldigt unga lag som Stoke ställde på benen. Det är en uttalad strategi från Stokes sida att spela med väldigt unga lag i både U18 och U21. Det kan nog betala sig på sikt, men i detta fall var det som att se ett gäng junisar lira mot fullvuxna män.
På kvällen begav vi oss till Hem Heath Cricket Club, ett stenkast från bet365, för att träffa Mickey Thomas. Jag fick byta några ord med Mickey och som alltid när man får träffa gamla spelare så slogs jag av hur förbaskat trevliga de är.
Förband på giget var Stokepoeten Ian Dyer. Efter ett antal poem (vi tappade räkningen) var det till slut dags för the welsh George Best – Mickey Thomas. Det var både intressant och väldigt underhållande att höra honom berätta om sin karriär, sin tid i Stoke och även om sin tid i fängelse.
En mycket trevlig afton rundades av på The Suth, Sutherland Arms, där Leekgänget anslöt.
Lördag 30/11 (Lelle)
Matchdag igen och den vanliga promenaden längs London Road. Småregnigt men varmt, minst 10-15 grader och ganska nedskruvade förväntningar från de flesta håll. De mest positiva (typ BOIS-mannen och undertecknad) hoppades på 0-0, men dessa förhoppningar kom naturligtvis att grusas.
Burnley var helt enkelt för bra den här dagen och vi inkasserade resans första förlust, men för de som såg U21-matchen dagen innan var det såklart den andra. Fick prova på nybyggda Fanzone i halvtid, då jag såg denna match från Boothen End, och det var en trevlig liten överraskning. Kan nog vara riktigt najs när vädret blir bättre framåt våren. Korta köer, bra utbud, ordentliga mingelytor och på sina håll riktigt bra mat. Jag käkade en vedugnsbakad pizza efter matchen som var riktigt bra och det såg ut att finnas både det ena och andra för hungriga själar. Ett perfekt ställe att samlas på innan man går vidare, vilket vi naturligtvis gjorde.
The Wellington Inn blev nästa stopp och där blev vi kvar tills vi var klara kan man säga. Tack och hejdå till Dan och Jens, som skulle vara kvar en dag till och tillbaks till hotellen för att krascha en sista natt.
Lördag 30/11 – Swedes everywhere (Jens)
Standardrunda igen med start på The Staff. Next stop blev det lilla sunkhaket The Albert, där vi stötte ihop en svenska groundhopper. En Bajen- och Bladessupporter som var över för att klämma ett antal matcher. Han hade bl a varit på Vale vs Alex och Derby vs Swansea tidigare under veckan. Det är inte var dag man stöter på svenskar i Stoke som inte är Stokesupportrar. Nästa anhalt blev The Suth och döm om vår förvåning då vi stötte ihop ännu en svensk. Denna gång Lotta, gift med en engelsman, och boendes i Tunstall sedan tjugo år.
Stoke mot Burnley. Första halvlek var klart godkänd. 0-0 och jag tycker att vi var minst lika bra som The Clarets. Efter att Burnley tagit ledningen i början av andra så ändrade matchen karaktär rejält och Stoke skapade i princip ingenting. 0-2 i baken och det som sved var just den färglösa insatsen i andra halvlek.
En öl i Fanzone och därefter promenad till mysiga Wellington Inn. Som det kan vara ibland så blir efterfesten bäst. Vi hade en grymt trevlig kväll på The Wellie där flera av våra engelska vänner anslöt: Jeff, Simon, Richard, Lee, John, Dickie m fl.
Söndag 1/12 (Lelle)
Hemresedag! Inte mycket att säga om den här dagen, men värt att nämna är den hemska taxiresan till Manchester. Vi beställde en stor Uber, med plats för sex personer. Vad som dök upp?
Världens minsta BMW med plats för sex småbarn… Bois-mannen och Bandymannen ska fan ha en medalj för att de klämde sig in längst bak med resväskorna i famnen… DE KUNDE KNAPPT ANDAS! Det var fruktansvärt trångt för oss andra också, men de hade det värst. Utan tvekan!
Det blev inte skitbra med en trafikolycka i höjd med flygplatsen så vi satt i köer i en halvtimme extra innan vi kunde kliva ur sardinlådan vid Peveril of The Peak, min absoluta favoritpub i Manchester. Tyvärr visade det sig att de inte öppnar när de ska vid matchdag, utan de väntar tills de slipper fotbollsfans. Nåväl, rakt över gatan (Bridgewater Street) ligger den fenomenala Rain Bar, så den fick duga. Det viktigaste just då var att få slippa sitta inklämda i en bil (nämnde jag att chauffören luktade som om han inte duschat sedan 2023?)
Rain Bar har en mycket mysig baksida/utegård i form av terrasser i olika nivåer ner mot Rochdale Canal. Lunch intogs och sedan ett snabbstopp på The Circus Tavern ”The smallest bar in Europe, the biggest welcome in the world”. Har passerat denna lilla pub ett antal gånger tidigare men den har alltid varit stängd. Denna gång hade vi dock tur och vi kunde slinka in på en snabb pint. Interiören och välkomnandet gjorde oss inte besvikna. Tyvärr blev det ett väldigt kort besök då klockan (även bandymannen som började visa nervösa tendenser) krävde att vi tog oss till flygplatsen för hemfärd.
Tack till er alla som förgyllde den här resan! Vi ses igen snart!
UP THE MIGHTY POTTERS!
Lennart Svanberg
Söndag 1/12 – Semi-professional in an unprofessional club? (Jens)
Medan den övriga styrkan reste hem, så hade jag och Danne planerat in ett besök på Wellbeing Park, den nya hemmaarenan för Stokes damer. Under förmiddagen fick jag dock ett meddelande från tjejerna om att matchen var flyttad till Clayton Wood pga det idoga regnandet under natten.
Vi styrde kosan till Clayton, men väl framme var det inte mycket som hände. Domartrion, några ledare och några vaktmästare stod samlade runt den ena straffpunkten. Det var tydligen något problem med straffpunkten på konstgräsplanen. Kick off flyttades fram en timme för att man skulle hinna reparera straffpunkten. Det misslyckades man med och matchen blev inställd. Det kändes lite märkligt att man inte valde att spela på naturgräsplanen (den såg i alla fall spelbar ut). Stoke säger att de satsar på damerna, som ju är ”semi-professional”, men det här kändes faktiskt ganska oproffsigt.
Dagen rundades av med några öl med vår kompis Richard på två för mig nya pubar i Newcastle: Mellards Bar och The Crossways.
Stort tack till alla medresenärer: Danne, Erik, Lelle, Stefan, Janne, Jonas, Christer och Mikael.
Alltid lika kul att ses!
Up The Potters!
Jens Johnsson
Bli först med att kommentera