Resenärer: Stefan och Janne D.
Fredagen den 14:e Okober, dag 1:
Då vi hade bokat in oss på kvällsflyget från Skavsta med destination Stansted blir det rätt kortfattat att sammanställa “dag 1” och dess händelser. Vi möttes upp i Sundbyberg för vidare färd in till Cityterminalen och därifrån flygbuss till norra delen av Skåne (även kallat Stockholm Skavsta) där vi, i lagom bra form kanske skall tilläggas, klev på planet och tog de “rutinerade platserna” längst bak. När vi efter cirka 2 timmar landade på Essex-iansk mark hade vi (som vanligt) tjänat en timme! Rätt otroligt att vi lyckas med detta varje gång vi åker över!? 😉
Vi fixade morgondagens bussbiljetter (Stansted-Birmingham-Derby) och knallade runt på ett Stansted som förberedde sig för stängningsdags. Vi hann få i oss en gnutta fast föda innan vi letade upp vårat “hotell”, nämligen just Stansteds flygplats och dess hårda golv! För första gången hade vi nämligen helt sonika struntat i att boka hotellnatt, och skulle nu alltså prova på den “ekonomiska varianten”, alltså att försöka sova ett par timmar på Stansted! Det gick INTE bra, och jag kan inte rekommendera detta till någon! Det var ett långt och plågsamt vridande och vändande på golvet och i “sofforna”, och jag skulle tro att vi sov max 1-1½ timme var denna fruktansvärda natt! 🙁 Nåja, vi sparade i alla fall cirka 25-50 pund (beroende på resa/sovplats i närheten)!
Vi hade nu alltså kämpat oss in i…
Lördagen den 15:e Oktober, dag 2:
…och vi var väl allt annat än utvilade när vi till slut fick slå oss ner i ett par sköna stolar på bussen som skulle ta oss från Stansted och vidare upp mot Birmingham. Bussrutten var dock allt annat än spikrak och tog oss igenom halva Hertfordshire med pittoreska små stopp i hålor som Hitchin mm. Vägarna var krokiga och smala, och mer än en gång undrade man om inte chauffören hade kört vilse! Till slut, efter cirka 4 timmars åkande (med ett par timmars välbehövlig sömn inbakat i detta!) så var vi till slut framme i det gråaste av det gråa av England; Brum (eller Birmingham om man så vill). Här hade vi 40 minuter på oss innan vi skulle hoppa på Derby-bussen, så vi tog tillfället i akt och käkade varsin ruskigt god och mättande bacon och ägg-macka. Den charmiga damen i mackståndet trodde att vi skulle få se Stoke vinna med 5-0 senare samma dag…! hehe
Bussen gick 11.00 och 12.10 var vi i Derby. Där tog vi och manövrerade oss till järnvägsstationen där vi lämnade in större delen av vår medhavda packning, och letade därefter upp första bästa pub intill. När vi såg att puben på andra sidan gatan hette The Victoria Inn ansåg vi att det stället skulle vi hedra med ett besök. Bra Stoke-klingande namn på puben liksom…! Nu fuktade vi våra torra strupar med ett par öl och snackade med lite “locals” som givetvis var Derby-supportrar. Stämningen var god, diskussionerna gick varma och ölen gick åt.
Med cirka 1½ timme kvar till kick-off ringde jag upp Martin Smith (Smudge) för att höra var han och hans Stoke-vänner befann sig. Det visade sig att de satt på ett ställe vid namn “Portland Hotel” och dit skulle vi strax styra kosan. Men först hade vi en högtidlig Pikétröje-påtagning på puben! Vi hade inför avresan tagit fram marinblå pikétröjor med Swedish Stokies-tygmärket fastsytt på framsidan, och med gul text tryckt på ryggen i form av “Swedish Stokies on tour again 2005/06. Founded 2003”. Så efter denna högtidliga ceremoni lämnade vi puben och tog en taxi ner till Portland Hotel.
Smudge vinkade åt oss i fönstret när vi klev ur taxin, och mötte oss i entrédörren när vi klev in. Inne på puben var det lugnt och städat. Mest “familje-stämning” och definitivt inget hålligång. Hade vi styrt kosan mot puben “The Navigation” hade vi säkerligen funnit detta där i stället, men det kan vara skönt med lite lugn uppladdning inför match som omväxling emellanåt! Vi satt och snackade och visade våra fina pikétröjor för Stoke-folket, samt drack ett par öl inne på den rätt mysiga puben.
Det drog så sakteliga ihop sig mot matchstart, och vi knallade ut i gemensam tropp från puben cirka 15:30. Det var en kort promenad, max 10 minuter att gå. Vi stannade en bit utanför Pride Park, och Martin Smith tog kort på oss två Swedish Stokies (en av dessa bilder skulle senare hamna i fanzinet The Oatcake, tillsammans med en krönika jag skrivit!). När vi kom gående mot bortaläktaringången kom alla Stokies som hade kommit med tåget från andra hållet, “eskorterade” av en jävla massa poliser som vallade våra Stoke-vänner som en skock får. Smudge tog ett par kort på detta, och det gjorde även jag. Poliserna var dock artiga mot oss som kom från “andra hållet” och frågade oss om vi ville kliva in i fårskocken vi med!! “Wanna join?” sa dom. “Yes” sa vi, och så blev vi invallade i skocken vi med… i typ 50 meter, sen var vi framme vid insläppet! 🙂 Folk noterade vid det här laget våra fina pikétröjor och vi fick klappar på ryggen och handskakningar som “beröm” för vårat engagemang.
Inne på arenan letade vi upp våra platser, nästan längst upp (perfekt överblick över planen!) och satte oss tillrätta. Av en slump så satt Nic Mansfield och hans fru snett bakom oss, så det dröjde inte länge förrän jag kände en klapp på axeln, och det var alltså Nic som hade sett oss. Snacka om att världen är liten ibland! Bland 1.500 Stokies på bortasektionen sätter man sig 1 meter ifrån en av de relativt få man känner vid namn! 🙂
Matchen började och tempot var högt nere på planen. Som vanligt ska jag undvika matchanalyser då jag skriver dessa reserapporter, men jag kan nämna att jag (genom mina röd-vit-randiga ögon) tyckte att Stoke spelade bra och hade lite oflyt att de inte fick med sig någon poäng. 2-1 vann Derby med, efter det att Stoke hade kvitterat till 1-1 i början av andra halvleken. 2-1 kom genom fd. Stoke-spelaren Paul Peschisolido, i 85:e minuten.
Jag hade med mig min stora Sverige-flagga med Swedish Stokies-loggan på (som vanligt), men eftersom det var lite stressigt före matchen så hann jag inte hitta något ställe att lägga den på då, men i halvtidspausen, med matchvärdarnas välsignelse, lade jag ut den över några stolsrader nära planen där det inte satt några åskådare.
Efter matchens slut var vi bland de sista ut från arenan (eftersom vi satt så långt upp, och jag fick gå längst ner för att hämta min flagga!) och det verkar ha varit lugnt efter matchen, för vi såg inga poliser alls när vi traskade ifrån Pride Park. Vi gick tillbaka till samma pub (Portland Hotel), och nu var det hur lite folk som helst där, och bara vi två som hejade på Stoke! Så det blev en kort visit (bara en öl!?) innan vi tog taxin ner till järnvägsstationen. Där hämtade vi ut våra väskor och hoppade på första bästa tåg till Stoke-on-Trent. På tåget var det gott om Stokies, och en del hade satt i sig åtskilliga mängder öl, för det var en jävla volym på en del av dom…! Återigen noterade folk våra pikétröjor, och en av dessa Stokies hade träffat oss förr! I Watford förra året tog han faktiskt kort på oss inne på Vicarage Road, när vi stod och poserade framför den tidigare nämnda Swedish Stokies-flaggan!!! Liten värld, som sagt…!
Framme i Stoke ville våra “kompisar” dra med oss till The Fawn, och det hade vi inget emot, eftersom det av tradition är just den puben vi FÖRST besöker när vi anlänt till Stoke! 🙂 Men när vi kom fram till puben var huvudentré-dörren låst!? Svordomar ekade, och vi gick då istället till The Roebuck precis bredvid. Där var det reserverat för nån sorts studenter, så där var det bara att vända på klacken. En av killarna i gänget hade vid det här laget upptäckt att sidodörren på The Fawn faktiskt var öppen, så vi klev in där ändå till slut!! Grabbarna var bra mycket mer “igång” än vi, men det dröjde inte länge förrän vi också la in en lite högre växel! Vi blev bjudna på både öl och shots och diverse andra drycker. “We´re gonna get you Pissed!” sa en av dom, och ja… de lyckades! Vi sålde lite Swedish Stokies-pins till grabbarna på puben och ölen flödade på.
Fram emot stängningsdags så får man väl erkänna att man inte var speciellt nykter, men vi var långt ifrån värst om man jämför med vissa andra på puben! Den långa dagen tog ut sin rätt så vid 23.30 hade vi efter en taxifärd kommit till vårat hotell, Northwood, i Hanley. Efter incheckning i vårat stora dubbelrum dröjde det inte speciellt länge innan man sov som en stock! Härlig dag, trots förlusten i Derby!
Söndagen den 16 Oktober, dag 3:
Den tredje och sista dagen på min och Jannes gemensamma resa, då Janne tyvärr var tvungen att köra på en kortare resevariant denna gång. Natten Söndag-Måndag skulle Janne dra sig ner mot Luton Airport och vidare hem till Västerås-Stockholm. MEN, vi hade hela Söndagen på oss att njuta av Stoke med omnejd! Och det gjorde vi!
Vi gick upp 9 (imponerande!) och åt frukost, samt betalade för hotellvistelsen, och flyttade våra grejer från dubbelrummet till det som kom att bli mitt enkelrum.
Sen knallade vi ner till centrala Hanley (cirka 10-15 minuters promenad) och kollade om Stokes klubbshop eller någon pub var öppen. Nej i båda fallen. Så vi knallade ner till bussterminalen och klev på en lokalbuss som skulle ta oss till en liten “byhåla” någon halvmil utanför Stoke vid namn Cheadle! När vi precis kommit in i Cheadle fanns där en busshållplats samt en pub precis intill. Perfekt, tyckte vi, och klev av! Puben hade namnet Miner´s Rest, och där satt vi och hade det hur trevligt som helst och drack maltdrycker som bara Swedish Stokies kan! 🙂
Efter ett par timmar (och snudd på tvåsiffrigt i antal tomma glas) beslutade vi oss för att försöka se lite mer av Cheadle, och promenerade därför in mot centrala staden. Vi fann snart ytterligare en pub, denna gången med namnet The Wheatsheaf (det finns en likadan i Stoke!). Vi bad att få bli fotograferade utanför puben, och efter detta klev vi in. Det var väldigt lugnt där inne, och en mycket söt och charmig tjej i 20-25 års-åldern serverade och småpratade med oss mellan varven. Efter någon dryg timme på puben letade vi oss fram till en busshållplats och hoppade på bussen tillbaka till Stoke. Alltid kul att ha gjort en liten “sightseeing”, och jag kan rekommendera ett besök i Cheadle varmt till eventuella resenärer! (Likaså Leek, där vi var året innan, dit det också går att åka lokalbuss.)
Tillbaka i Stoke åt vi varsin redig portion (alla är rediga…!) Fish´n´Chips på bussterminalen i Hanley, innan vi promenerade tillbaka till vårat Northwood Hotel, där vi tog det lite lugnt och hämtade/lämnade grejer.
Nu var det dags för ett besök på vårat stamhak no.1 i Stoke, alltså White Lion i Penkhull! Vi tog taxi dit, och vi hade med oss varsin “present” i form av 2 st. Marabou-chokladkakor till Sue som äger puben. När vi klev in på White Lion möttes vi av nästan idel bekanta ansikten, och vi slog oss ner och kände oss “som hemma” som vi alltid gör på denna mysiga pub. Efter ett litet tag kom Sue ner till baren, och hon gjorde stora ögon när hon såg oss! Det blev ett litet kramkalas och överlämnande av de två chokladpresenterna, som hon uppskattade mycket! Faktum är att ena chokladkakan gick åt direkt! 🙂
Vi snackade med Sue och de andra i “locals”-gänget och både ölen och tiden rann iväg. Vi var, som så många gånger förr, kvar till sist, och när vi hade vinkat hej då till alla och fått ytterligare en kram från Sue så klev vi ut i den ljumma höstnatten och hoppade in i en väntande taxi som tog oss tillbaka till Northwood Hotel. Jannes buss skulle gå från Hanleys bussterminal 01.35 Måndag morgon (eller snarare natt!), så efter lite “softande” på hotellrummet så bar det till slut av på en sista gemensam promenad genom Hanley fram till terminalen. Bussen var som brukligt försenad, och kom 01.50.
Det var snudd på ett tårögt farväl när Janne klev på bussen, och jag promenerade så sakteliga tillbaka till hotellet mitt i natten. Jag hoppade i säng på en gång, men hade telefonkontakt med Janne vid bussbytet i Birmingham. Det visade sig att det ursprungliga schemat med cirka 30 minuters väntan inte alls blev så långt tack vare förseningen, utan endast 5 minuters “paus” blev det innan det var dags för honom att kliva på buss nummer 2. Lite tajt, men det gick ju vägen det med!!
Måndagen den 17 Oktober, dag 4 (för mig alltså):
En historisk dag för mig! För första gången någonsin var jag själv i Stoke-on-Trent! En lite skum känsla måste jag erkänna…! Jag gick upp 09.30, men skippade frukosten. Eftersom jag brukar bli lite knasig i magen efter “hårt leverne” i samband med dessa Stoke-resor så erkänner jag utan omsvep att min mage inte var riktigt i form denna morgon/förmiddag. Bara tanken på att äta frukost var för mig helt främmande denna Måndagsmorgon…! :-/
Nåja, efter en uppiggande dusch så spatserade jag i alla fall iväg på en promenad för att försöka hitta den pub jag skulle bege mig till kommande dag, Fox & Duck. Men jag gick lite fel (hade ingen karta med mig) och gick därför vidare åt det håll jag helt säkert visste skulle leda mig till Potteries Shopping Centre. Och det låg där det alltid legat! 🙂 Vid den här tiden på dagen hade min mage bättrat på sig, så jag fick i mig en Burger King-burgare och lite tillbehör (strips + Coca-Cola). Med denna “kalori-injektion” kände jag mig ännu ett snäpp piggare, och min promenad-dag fortsatte.
Jag gick till Turist-informationen precis utanför shopping centret, men där var det igenbommat, med hänvisning till deras nya lokaler på en adress jag inte riktigt kände igen. Och jag hade ju ingen kartbok med mig… Hur göra? Jo, klyftig som man är gick jag till bokhandeln på Percy Street, precis intill shoppingcentret, för att där bläddra lite i kartböckerna för att på så sätt lokalisera adressen till den nyligen flyttade Turistbyrån, vilket inte var några problem sen! 🙂
Efter penn- och vykorts-inköp och insamlande av diverse turistmålsbroschyrer gick jag till Stoke Citys klubbshop på Stafford Street, där jag köpte lite smått och gott (Season Review-DVD, pins, vimpel mm.). Nu hade jag lite saker att släpa på, så jag beslutade mig för att gå tillbaka till hotellet och “dumpa” dessa saker.
När jag gjort detta tänkte jag: “Äh vaffan, jag tar en till promenad!” vilket jag också gjorde, denna gång MED kartbok (och kamera)! Gick norrut (igen) från hotellet och hittade nu utan större probem Fox & Duck-puben jag skulle besöka under morgondagen. Vidare därifrån snirklade jag mig igenom kvarteren i Birches Head innan jag vände tillbaka söderut. Förbi Potteries Shopping Centre (igen) och vek av på en tvärgata västerut. Kanske inget bra val, för denna gata, Etruria Vale Road, gick rakt igenom ett av världens tråkigaste industriområden. Men, efter cirka 20 minuters promenad var jag återigen inne i bostadsområdena, denna gång Etruria, som jag aldrig hade varit i förut! Traskade igenom en lummig park (Etruria Park), vidare ner igenom Shelton och ner mot Stoke-on-Trents järnvägsstation. Jag höll mig kvar på östra sidan om järnvägen och tog mig via City Road och Heron Cross, över “motorvägen” A50 fram till Britannia Stadium. Pust! Nu hade jag gått i över 1 timme i sträck!! 🙂
Jag tog några kort vid The Brit, gick en sväng in i klubbshoppen och köpte matchprogram från tidigare matcher denna säsong, och köpte matchbiljett till morgondagens match Stoke-Crewe (fast jag höll på att få biljett till Stoke-Reading i stället!!!) av en oerhört söt tjej i biljettluckan med… hrrrm… VÄLDIGT bra proportioner på vissa kroppsdelar som hon minsann var angelägen att framhäva! 🙂
Efter denna trevliga upplevelse gick jag och plåtade min namnplatta (och klappade på densamma, som vanligt) och tog ett par kort även på Stanley Matthews-statyn utanför Boothen End.
Promenerade över järnvägsbron in mot Stoke Town Centre och fram till fd. The Vic, där jag stod och reflekterade över den fd. arenan och hur jävligt det ser ut fortfarande där. Jag satte även upp ett nytt Swedish Stokies-klistermärke på grindstolpen nere vid Boothen End-hörnet. Det gamla satt kvar (uppklistrat året innan), men det var helt vitt pga. solblekning.
Från The Vic gick jag med raska steg till Town Centre och den klassiska puben/restaurangen The Wheatsheaf, där jag belönade mig själv med en pint Carling efter allt promenerande (och mer skulle det bli!). Tog det rätt lugnt på puben och sippade på min goda öl samtidigt som jag skrev mina vykort och ringde till Janne (hemma i Sverige nu alltså) en kortis.
På med sjumilastövlarna igen och promenix hemåt. Vid det här laget hade jag listat ut den snabbaste vägen från Stoke Town Centre till Northwood Hotel, och 50 minuter senare klev jag in genom dörren till mitt hotellrum. PUH! Jag måste nog ha gått åtminstone 2 mil denna dag! Var hemma på hotellet 19.50, helt slut i både fötter och resten av kroppen. Men kul var det! Och EN ENDA öl hade jag druckit, på hela dagen…! Smått otroligt!
När jag efter lite pustande lyckats manövrera mig in i duschen hände nåt lite smått otrevligt. Strömmen försvann och det blev totalt kolsvart i rummet! Och jag stod alltså i duschen!! Jag lyckades långsamt och försiktigt ändå ta mig ur duschen och ta mig fram till sängen, där jag satte mig ner och funderade på om det kan har varit bara i mitt rum detta hände. Lyckades vira en handduk runt det ädlare partiet och öppnade försiktigt dörren. Nä, det var kolsvart även ute i korridoren. Precis när jag hade stängt dörren kom dock strömmen tillbaka, som tur var!
Efter denna hisnande upplevelse var det sängläge och tv-tittande resten av kvällen som gällde. Fick ett antal SMS med uppdateringar från matchen ÖIS-DIF hemifrån Sverige, och nåddes senare av beskedet att DIF vunnit SM-guld i fotboll!! Hade jag varit lite piggare hade jag gått upp till närmsta puben från hotellet sett och tagit en eller ett par Guld-öl, men eftersom jag var så seg så struntade jag i detta, och somnade rätt så omgående, faktiskt redan 21.00!!
Tisdagen den 18 Oktober (dag 5):
Matchdag igen! Trots tidig sänggång kvällen innan tog jag sovmorgon (det tog på krafterna med allt promenerande!). Detta till trots blev det även denna dag en rätt redig promenadsväng. Tog mig ner till Potteries Shopping Centre för lite lunch och vidare ner till Stoke Town Centre för ett par bira på Wheatsheaf. Gick runt på en hel del av de mindre gatorna nere i själva Stoke Town Centre för att försöka få en lite bättre bild av hur allt hängde ihop. I vanliga fall går man ju mest på de större gatorna, och de mindre som man vet exakt vart de leder. Nu utforskade jag ett lite större område genom att gå på nästan enbart de mindre gatorna. Eftersom jag kom rätt sent iväg på förmiddagen (närmare lunch för att vara exakt) gick eftermiddagen väldigt fort, så vid 16-17-tiden hade jag i alla fall tagit mig tillbaka till hotellet och fått i mig lite fast föda. Jag skulle bege mig till Fox & Duck-puben och vara där cirka 18:00, och knallade iväg cirka 17:45 från hotellet.
När jag kom dit var det inte speciellt många där, och ingen av dessa som jag kände igen, men efter en halv öl kom Nick King in, och honom kände jag ju igen (trots att det nog var 2½ år sen jag såg honom senast!). Nick är tillsammans med en till herre “organisatörer” vad gäller Birches Head Potters, som har träffar inför hemmamatcher och diverse arrangemang. Vi satte oss vid ett långbord längre in på puben och allt eftersom fler personer anslöt så var vi väl en 60-70 pers i slutändan. Nick la märke till min Swedish Stokies-pin jag hade på mig (på pikétröjan, som jag återigen visade upp!), så jag tog fram påsen med pins jag hade med mig, och inom loppet av en kvart hade jag sålt ett tjugotal sådana! Trevligt! 🙂 Stämningen steg och öl efter öl beställdes in och dracks upp.
Matchstart var ju 19:45, så cirka 19:10 vällde vi ut ur puben och in i de två bussarna som fanns till vårt förfogande. Jag hade dagen innan köpt min biljett till Stoke-Crewe och försökt få plats så nära Nick och hans vänner som möjligt, och det visade sig att jag satt på samma rad bara 3-4 platser ifrån, inne i samma “gäng” som vi var på puben! Härligt! Platserna var suveräna, återigen högt uppe (som i Derby), nästan i “svängen” mellan Boothen End och Sentinel Stand, med skitbra överblick över planen. Matchen vanns av Stoke med 2-0 (inga analyser den här gången heller!) och det såg stundtals riktigt bra ut! Enda besvikelsen denna tisdagskväll var uppslutningen på läktarna. Bara drygt 14.000 och inte ens halvfullt på bortaläktaren. Dåligt…!
Nåja, man var idel leende när man knallade ut genom spärrarna. Äntligen fick man se en seger på The Brit igen, det var sannerligen inte igår! Och med 2 måls marginal också… otroligt!!
In i bussarna igen och färd norrut till Birches Head för några seger-öl! Crewe-fansen åkte samma väg i sina bussar, och jag TROR att jag såg en flagga i en bakruta med texten “Crewe Alex FC Swedish Branch”, men jag kan ju ha sett fel…! Vore ju rätt komiskt om några svenska Crewe-fans (finns det ens såna??) hade varit och sett samma match som jag!
På Fox & Duck var stämningen på topp efter matchen, fast det var många som valde att gå hem direkt (trots allt var det ju bara en vanlig tisdagkväll). Jag satt dock kvar länge, tillsammans med Nick och hans goda vänner. Vi bjöd varandra på varannan öl och snackade Stoke i ett par timmar tills man kom i riktigt bra form (6-7 öl för min del!?!?). Passade även på att ta några kort inne på puben. Vid midnatt så var det dags att dra sig tillbaka till hotellet, och vi var väl en 6-7 man som knatade hem som sista tappra besökare vid den tiden. Det blev ett högtidligt adjö för den här gången och “Hope to see you again soon, Stefan!” värmde när man knallade hem till hotellet i becksvarta nattmörkret. Somnade utan större problem, med ett segerleende på läpparna!
Onsdagen den 19:e Oktober (6:e dagen):
Hemresedags! Inte så jävla kul, men ändå rätt skönt. Man lever ju inte så sunt när man är Swedish Stokie på “grönbete” i Stoke-on-Trent med omnejd! Även min buss var försenad (rätt ordentligt dessutom), men jag hade all tid i världen, då jag hade 45 minuters väntan i Birmingham i väntan på nästa buss som tog mig till Luton Airport. På Luton visade det sig (givetvis…) att planet till Västerås var drygt en timme försenat (det enda flyget som var försenat vad jag kunde se på info-tavlorna). Så klockan hann väl bli 00:50 ungefär när man till slut närmade sig gamla hederliga Sollentuna. 4 ½ timme senare ringde klockan, och det var dags att gå till jobbet… Yippeeee….!!!
Sammanfattningsvis:
# Skönt att se en seger (2-0) och bra spel av Stoke även i Derby trots förlusten (1-2).
# Det är roligare att ha sällskap än att vara ensam Swedish Stokie!!
# Kanonväder! 17-18 grader varmt varje dag, och den enda dagen den regnade var hemresedagen!
# Engelska bussar är dåliga på att hålla tider!!
# Aldrig mer att jag ska sova på Stansteds flygplats!!!!!!!!!!!
# Stoke är världens charmigaste stad! 🙂
Stefan, November -05
Bli först med att kommentera