Reseberättelse januari 2016

Fysiska Stoke
Fru Fortuna vakade över mig i december när jag vann Swedish Stokies lotteri om de åtråvärda sponsorbiljetterna. Eftersom vår excellenta supporterklubb sponsrar nr 12 Marc Wilsons hemmatröja får de varje säsong två biljetter till en toppmatch (Chelsea, Man U eller C, Liverpool, Arsenal eller Tottenham) med åtföljande VIP-behandling.

Föreningen lottar ut dessa biljetter och lilla jag vann. Röta, och jag uppmanar alla medlemmar att delta i kommande säsongers lotteri. Det var en riktigt annorlunda och speciell upplevelse även om Arsene Wenger efter 0-0 beskyllde The Mighty Potters för att spela extra hårt och fult. Ingen behövde dock behandling under matchen, och inga gula kort utdelades. Såg Monsieur Wenger samma match som vi andra?

När jag berättade för hustrun vad jag vunnit på lotteriet och vad det innebar och kom till delen med champagne nappade hon direkt. Skumpa kan dra vilken kvinna som helst vart som helst i världen. Jag frågade då om vi kunde ta lite tid i London innan. Svaret var positivt. Jag bokade raskt en vecka i London innan Stokebesöket. Men kvinnor är kvinnor – hon tyckte då att det blev för lång frånvaro från jobbet. Snabb ombokning. Äldsta dottern följde med i en halv vecka, innan hon byttes ut mot min kära hustru (för det är hon, jag lovar).

Välja våning

Flyg från Arlanda. Lika tråkigt och trångt som vanligt att färdas i luften. Väl på Heathrow frestades vårt tålamod. Väskorna dröjde och vi började fundera på hur vi skulle agera. Då gick bandet igång. Inga väskor – förrän allra sist. Sedan stannade bandet. Heathrow Express var förbeställt, men slarvig pappa upptäckte samtidigt att han lämnat sina London Travelcards hemma. Tvunget att köpa ett par Oystercards istället.

Väl på hotellet som låg ett norskt stenkast från Paddington Station, dit Expressen går, fick vi av den vänlige portieren välja på två olika rum. De visade sig ha likvärdig kvalitet men stor skillnad. Det ena låg högst upp, utan hiss, vi var helt utpumpade när vi till slut nådde toppen för att kolla – och det utan väskor. Raskt ner i källaren där rum två var beläget. Lungorna var nu i balans, och trots att det bara fanns ett litet källarfönster blev det lätt att välja detta. För att vara i London, bra rum, även om det bara var continental breakfast. In med väskor och raskt iväg till stampuben The Victoria. Ett svenskt stenkast ifrån hotellet. Man kan väl planera! Deras fish & chips är världsbäst så det behövdes ingen koll på menyn. Ihop med ett par London Pride var grunden lagd för en härlig Englandsvistelse.

Vi kom fram på en lördag. Efter pubbesöket var det shoppingdags. I ösregn. Vem är förvånad? England i januari är ett säkert kort om man vill bli blöt. Söndag: Lite allmän sightseeing och därefter tåg till White Hart Lane. FA-cupmatch mellan Spurs och Leicester. Två topplag. Det visade sig att vimsig pappa hade bokat Hospitality Tickets, vilket innebar lite VIP-behandling även här. Man bugar! Egen lounge med mat & dryck och framlagda program och laguppställningar. Läktarkampen vann Leicester men matchen vann ingen. 2-2. Leicester borde ändå ha gått vidare i cupen. Spurs kvitterade på straff efter en tveksam handboll i slutminuterna. (Och omspelet vann Spurs i Leicester med 2-0). Fullpackat tåg hem, men suveränt god stämning. Förresten, varje dag innehöll minst ett besök på The Victoria. Makalöst käk, och London Pride är för smarrigt för en öldrickares bästa.

Vi vann landskampen
Måndag blev det besök på National Portrait Gallery och mer sightseeing innan det var dags för musikal på kvällen. En av de mer sentimentala, Billy Elliott på Victoria Theatre. Teatern är det enda bevarade gamla huset i ett annars rivet område, där glas- och betonghöghusen lagt beslag på utrymmet. Ser lite mysko ut faktiskt.

Tisdag var det heldag på Harry Pottermuseet i Watford. (Potter är ett ganska gångbart namn kan man tycka) Andra gången jag var där, första gången var med den yngre dottern. Så nu fick rättvisa skipas. Jag är själv ingen Harry Potterfan, har inte läst böckerna och inte sett filmerna. Men jag blir lite sugen efter två besök i Warner Bros Studios där museet ligger. Det mesta från filmatiseringarna har bevarats och det är mäkta imponerande även om man inte vet ett jota om HP och hans vänner (och ovänner). På kvällen tog vi en rask uppfriskande promenad från hotellet till The Victoria, c:a en minut och sjutton sekunder. Dags för pubquiz. Inte lätt för en svensk att klara brittiska frågetävlingar. Tolv deltagande lag och vi lyckades bli sexa. Stolta som tuppar blev vi för det. Pubägaren Chris försökte få till en landskamp mellan USA och Sverige, som vi naturligtvis vann. Pottersfanan i topp. Det grämde oss ändå att vi missade den enda ”svenskfrågan”, att identifiera en förvrängd bild av Sven-Göran Eriksson.

Onsdag: dags för lite stödshopping innan dottern tog Heathrow Express och avlöstes av hustrun en timme senare. Hotellägaren trodde väl att jag hade någon slags harem på rummet. Nu blev det bara en drink på Victoria (London Pride), innan vi gick tvärs över gatan (man blir trött i benen av att vandra omkring) till en fransk sylta med dyr och god mat. Vin – inte bira. Torsdag gick vi arton miljoner steg på en i guideböckerna föreslagen promenad. Den gick igenom kvarter i Chelsea och Belgravia där människor faktiskt bor. Väldigt fint – och tyst – det kändes definitivt inte som London. Käk på The Victoria mot kvällen och musikalbesök igen. Jersey Boys, som också går i Stockholm, en musikal med glad och trallvänlig musik. Den är verkligen värd att se.

De som inte vill ha mellansnack – Börja här
Ni som trodde att det här skulle bli en betraktelse om en Stokeresa borde ha börjat läsa här. På fredagen tog vi snigeltåget från Euston Station till Stoke-on-Trent. Det kostar bara en bråkdel av vad snabbtåget tar betalt, stannar ofta, men tar bara en timme längre. Med en god bok går det ganska fort (2 timmar och 20 minuter), och nästan lika fort med en dålig bok som jag hade med mig (2 timmar och 30 minuter). Taxi till Tollgate Hotel & Leisure Centre i Blurton, Swedish Stokies officiella place. Incheckning. Uppackning. Ljud utanför på gården. Låter som svenska. Rösten låter bekant. Smygöppna dörren. Percy!!!!! Världens snällaste Percy!!!!! Han har nästan bara goda sidor, men han har en som kan gå vissa på nerverna. Han pratar oavbrutet. Ganska högt!!! Han var där för samma match som vi tillsammans med åtta kompisar. Samtidigt anlände fyra mycket tystare örebroare. Samling över en bira naturligtvis. Percy var lite sen, så jag snackade med hans polare. ”Känner du Percy?” frågade en. ”Javisst” svarade jag. ”Stackare!!!” utbrast han då. Det visade sig att de alla älskade Percy, det var han som hade fixat resan (och flera tidigare), men hans svada gav även deras öron eksem.

Lördag i Stoke med hustrun. Shopping i Hanley naturligtvis. Butikscentret där är gigantiskt och tar sin tid. Men innan dess ett besök på The Potteries & Arts Museum. Det visade sig vara ett kombinerat Porslins/Historiskt/Konst/Naturhistoriskt Museum. För stort för att klara av hela på en gång. Lite käk på La Bella Napoli på 6 Cheapside värmde i magen. Gott, kan rekommenderas. Vin – inte bira. Percy och grabbarna var i Shrewsbury och kollade matchen mot Barnsley, så det var tyst på hotellet när vi kom tillbaka. Där fanns bara en övergiven men trevlig norrman som också skulle på Arsenalmatchen.

Special treatment
Söndag, den stora dagen. Vi var på The Britannia vid halv tolv. Matchen skulle börja 16.15. En kvick sväng i butiken först. Jag var tvungen att köpa dartpilar som kostade £ 7.50. Eftersom jag hade £ 8.00 innestående i bonus slank det ner ett pin också. Marsch pannkaka sedan till stora ingången där vi blev muddrade av säkerhetsbiffarna. De hittade inget misstänkt så vi fick slå oss ner i några fåtöljer och vänta. Efter en stund kom Hazel Bailey (undrar om hon dricker det också?) och hämtade oss.

Vi fick trampa uppför de rödamattbeklädda trapporna upp till Suite 1863 där det bjöds på skumpa och filmvisning om The Potters historia. Upp och stå och gå igen, slit och släp, Stadium Tour stod på programmet. Med champagnefyllda urinblåsor tog vi oss runt. Man får kissa sedan. När vi kom till omklädningsrummen blev det stopp. En grupp som var där inne tog extra lång tid på sig. Vänta, kissnödig, vänta! Äntligen öppnas dörren och där tågar Percy och hans mannar ut. Man skulle ha satsat pengar på det. Efter lite foton tog vi oss ut längs planen och där står förutnämnda gäng. En av dem, gissa vem, verkar ha en livlig diskussion med guiden. I själva verket var det nog så att Percy berättade för honom hur det egentligen ligger till. Jag älskar dig ändå Percy! Touren avslutades med att hustrun och jag blev fotograferade av Stokes officiella fotograf sittandes i de fina fåtöljerna på avbytarbänken.

Dags för käk. Nu i Waddington Suite. Efter ett efterlängtat besök i en viss lokal fick vi välja rätter ur en meny, en trerätters. Jag tog blomkålssoppa, fläskfilé och citronpanacotta. Hustrun följde mitt exempel, men avvek med en räkcocktail till förrätt. Vin – ingen bira. Vi var tolv vid bordet. Tack och lov inte tretton.

Där satt en norrman som fått upplevelsen i femtioårspresent. Han förärades med en Stoketårta som bjöds alla vid bordet. Den smakade tyvärr #%&*$. Vi sjöng Happy Birthday to You för honom och hans kinder rosades. Han skämdes antagligen för den usla men hjärtliga sången. Till höger om mig satt hustrun. Hon uppförde sig väl. Till vänster satt en kvinna som höll på Leicester, men hade vunnit biljetterna på lotteri. När hon var inne på sin tredje flaska Prosecco (i halvtid), vägrade hon att gå ut till matchen. Så småningom berättade hon för mig vilken underbar man jag var och lutade sitt rosiga ansikte mot min axel. Hennes man som satt på andra sidan om henne bara log fånigt, samtidigt som kvinnan i nästa vindoftande andetag berättade för mig att min hustru måste hata henne. Allt ska man vara med om.

Mållöst
I halvtid fick vi andra (som inte pimplade Prosecco) kaffe och kaka. Efter matchen bjöds på Steak & Ale Pie. Smarrigt och nu blev det bira – inte vin. Hustrun och jag lyckades smyga undan så vi slapp gå samtidigt som våra nyfunna vänner. En promenad hem till Tollgate, lite längre sådan än i London, c:a 45 minuter. Sa jag att det var snö och minusgrader. En bira på hotellet. Tyst som i graven. Percy & His Boys var säkert på lämplig pub och firade. Firade vad kan man undra? Javisst, det var en fotbollsmatch också. En ganska underhållande sådan tycker jag. Kylan avhjälptes med långkallingar och tredubbla tröjor. Bäst på plan var de båda målvakterna Jack Butland och Peter Cech. Egentligen kunde det ha slutat hur som helst, men The Mighty Potters var ändå närmast segern efter att Arsenal rensat på mållinjen flera gånger under matchens slut. Stoke hade dessutom flest avslutningar, både på och utanför mål. Bra drag i klacken. Hustrun frågade om det alltid var sådant (o)ljud. Javisst, nickade jag och planterade därmed idén om nästa resa. Hon är inte så imponerad av det gröna fältets schack så hon passade på att spela Wordfeud på mobilen då och då under matchen.

Tandlöst
Måndag = hemresedag. Taxi till Manchester, men planet skulle inte gå förrän 20.30 så det blev en liten undersökning av den staden också. Hustrun hade inte fått nog av shopping och jag hakade på – i 15 minuter ungefär. Sedan ursäktade jag mig och pekade på närmaste pub. Jag väntar därinne! När jag klev in på The Millstone var det som att kliva in på The Joker bredvid Tollgate. Ni som har varit där fattar vad jag menar. Ett antal berusade människor vars sammanlagda antal tänder skulle få plats i en enda mun. Eftersom jag sagt åt hustrun att jag skulle bevista denna lokal fanns ingen återvändo. Jag beställde en alldeles ljuvlig engelsk bitter, fickljummen och helt kolsyrefri. Yummy! Trängde mig ner vid ett bord där det satt två slitna gubbar och konverserade. Den ena med någon form av guttural engelska och den andre med grymtningar som skulle ha gjort vilken gris som helst stolt. Då och då tittade det in skamfilade köttförsäljare med frysta köttbitar under jackan som de försökte prångla ut till en billig penning. De serverade mat där också. Jag kollade aldrig menyn, men med hänsyn till antal pliggar så kan det bara ha varit soppa på den. Så småningom blev jag räddad av hustrun. Hur skulle jag klara mig utan henne?

Och sedan åkte vi hem. The Mighty Potters, see you soon!!

Nisse Scherman

Se alla bilderna från resan i Bildgalleriet.