Medlemsresa hösten 2015

De senaste tio åren har mitt liv blivit lite bättre. Innan dess hade jag aldrig varit i Stoke on Trent. Jag kände snart sagt ingen som höll på Stoke och hade ingen aning om att det finns så många trevliga människor runt om i landet förrän jag stötte på en hemsida som hette Swedish Stokies. Jag såg på Svenska fans att man planerade en påskresa och då tänkte jag – nu ska jag banne mig dit. Tog med mig mellangrabben Robin och träffade 8 mycket härliga personer som jag numera kallar mina vänner. Stefan som var med och grundade Swedish Stokies samt vår nuvarande ordförande Henke, bland andra. För en dryg vecka sedan var det så dags igen. Har ingen aning om för vilken gång i ordningen, man börjar bli en riktig räv i dessa sammanhang.

Denna gång stod Watford för motståndet och det var den fjärde medlemsresan på mindre än två år. Medlemsresa ja, för numera är Swedish Stokies en ”riktig” förening och antalet resenärer har slagit rekord flera gånger. Denna gång var det dock inte rekord utan ”bara” ett tjugotal som var över. Undertecknad och Beddan satte sig på planet i Lkpg onsdagen 21 okt vid lunchtid. 14.40 engelsk tid satte vi fötterna på brittisk mark och gick glada i hågen ut till den förbeställda taxin. Som inte var där. Jag ringde taxibolaget och fick beskedet att den var på väg. Max 10-15 minuter skulle det ta. Jo tjena. Den kom efter en timme. Så här kommer resetips nr 1. Undvik Lucky seven, det finns fler taxibolag i Stoke.

Nåväl, efter ytterligare en timme steg vi ur taxin vid The Plough, ett lite sunkigt motell med den perfekta egenskapen att ligga helt rätt till. 10 minuters promenad till Stoke town centre, 15 min till Britannia stadium, samt ett stort antal pubar i det absoluta närområdet. Vi har bott där flera gånger förut och det har varit helt ok för priset. Trevlig personal och bra frukost. Tyvärr är rummen av skiftande kvalitet, minst sagt. Denna gång drog Beddan och jag en nitlott. Hårda och knakiga sängar som iofs visade sig var mindre obekväma att sova i än man trodde efter att ha suttit i dem. Duschen var helt kass. Vattenstrålen var så tunn, så tunn. Man fick stå i en evighet för att få bort löddret. Vårt rum saknade dessutom en stol att sitta i. Resetips nr 2. Undvik rum 40 om du ska bo på the Plough. Be istället om nr 55 som Nisse hade. Rejäl duschstråle och platt-tv. Sängen provade jag inte ;-).

Denna typ av småttigheter är dock inget som får ned humöret på Beddan och Backswing. Huvudsaken man har tak över huvudet och mat i magen, tänkte vi och gick ut för att hitta nåt sjysst matställe. Det var lite tunnsått med den saken så vi tog en pub mittemot ett kebabhak och lade upp planer över en öl. Kebabhaket var visserligen öppet men Beddan var kinkig och ville absolut sitta ned och äta. Det slutade med en bit mat på Wheatsheaf Wetherspoon inne i Stoke town centre. Sedan blev lite mer avslappnad promenad tillbaka via lite omvägar i området kring London Road. Bland annat hittade vi en pub som heter Wellington som jag inte varit på sedan den allra första påskresan. De skulle ha ”open mic” på torsdagen så då visste vi hur denna skulle spenderas tillsammans med Jensa, som var nästa deltagare att anlända. På torsdagen innan Jensa hade anlänt tog Beddan och jag en ganska lång promenad upp till Hanley för att shoppa. På vägen passerade vi den gamla kyrkogården mitt i Stoke samt lyckades trampa i en hundskit. Den gick ganska lätt att få bort när vi gick genom parken.

I Hanley blev det stopp på the Unicorn och, givetvis, Pig Pen. Jag gjorde slut på halva hushållskassan i Stokeshopen där jag bl a köpte både hemma- och bortatröjan. Hemmatröjan har dessutom utnämnts till den allra snyggaste av samtliga lags samtliga tröjor i år. Kvällen avlöpte på Wellington där bl a en kille gick upp på scenen och fullkomligt dominerade. Det är trevligt med de där open mic-tillställningarna.

Fredag var den dag de flesta anlände. Då skulle det tydligen shoppas igen! Annars var det mest Gardeners Retreat som ligger just över gatan från Plough. Fantastiskt ställe med riktigt många trevliga stammisar. Annars har det varit lite sorg att vårt stamhak White Lion har bytt ägare. Sue och Phil har tagit hand om oss under många år, långt innan jag var där första gången. Nu verkar det komma till en bra lösning iom att Ian som äger GR har tagit över WL. Undertecknad tog en skapligt tidig kväll men jag antar att många festade på ett tag på GR.

Matchdag. Som alltid vaknar man med en särskild känsla av förhoppning. Uppvärmningen skedde på GR där många lokala samlats i många år innan match. De var dock företrädelsevis av det äldre slaget och ganska timida. Inte riktigt vad jag är van vid på matchpuben. Detsamma tycket en lite förfriskad Percy som hade anlänt tillsammans med Stefan från Tollgate. Han hittade på egna ramsor och gjorde allt för att få igång stämningen. Osäkert hur han lyckades, de satt mest och smålog, men någon hjälpte honom iaf med orden till en ”svenskramsa”. ”We com when we can x2, we´re Swedish Stokies, we com when we can”. En stor poet. (Och felstavningen är avsiktlig). Tyvärr visade det sig att publiken var lika trög på arenan. Vi hamnar dessutom längst bort på långsidan precis vid bortaklacken så man hör inte Boothen end så bra. Det blir så när vi är så många som åker. Alternativet är att samtliga köper sin egen biljett och då blir vi utspridda över hela arenan.

Matchrapporter finns på andra ställen så jag ska fatta mig kort; Stoke var kass. För att nyansera det lite så gjorde vi en hyfsad sista halvtimme av första halvlek. Mycket innehav, men inga målchanser. Istället Watfordmål i slutet. Slut på nyanseringen. Det slutade som bekant 0-2 och ett sådant resultat sänker humöret rejält. Åtminstone på mig. Åtminstone ett tag. För inte åker man till Stoke och deppar. Nej då tas det nya tag och nya bira tillsammans med lokalpubliken på GR. Segercigarren som vi köpt in delades ändå. Den fick funka som sorgcigarr.

Söndagen inleddes med medlemsmöte. Henke hade fixat så baren öppnade tidigare för vår skull. Vi diskuterade många viktiga föreningsfrågor och några oväsentligheter. På mötet deltog även Svein som jobbar med norska supporterklubben. De har ju kommit betydligt längre än oss när det gäller organisation, så han hade många värdefulla synpunkter. Sedan var det några som åkte hemåt, medan andra tog ett par bilar till Longton för nu var vi hungriga efter det långa mötet. Pepper Mill heter stället och där jobbar numera Jamie-Lia, en av de trevliga i Ploughs gamla personalstyrka jag nämnde ovan. Jag tog lasagne och det var resans godaste mål för mig. Vi slog även in på Longtons famous ten genom att traska upp till the Vine. Där kände ägaren igen mig (!) ”you were here once before”. Trevlig prick. Jag tror jag varit där 2 ggr i mitt liv. Här sändes fulstreamad fotnoll med finska kommentatorer och blurrade tv-loggor samt klocka. Jag satt med ryggen emot en stor del av tiden eftersom det var så ointressanta lag. Mer än så blev det inte av famous ten. Men en femtedel är alltid nåt (Pepper Mill ingår i turen).

Måndagen var hemfärdsdag för de allra flesta så vi hann inte träffa så många. Jensa och Nisse var de enda. Den senare bjöd oss på en fika på järnvägsstationen innan han for till London för vidare äventyr. Kvar var vi två. Kom först, drog sist. Efter ett fåfängt försök till nån kulturell aktivitet (Spode hade inte öppet) blev det en tomatsoppa på Wetherspoons och lite strosande medan vi väntade på taxin. Den här killen hade jag talat med redan på onsdagen utanför Plough och här var det skillnad på service, så han är redan vidtalade på annandagen då vi återvänder nästa gång.

Ja det var en del tråkigheter på denna resa. Torsk mot Watford, hundskit, samt ett ”sunkigare än väntat” boende. Men det spelar ingen roll.

Under alla omständigheter är dessa resor ett måste för mig.

 

Micke Hjalmarsson