Med tåget från Stockholm till Stoke – Nisses reseberättelse hösten 2019

Med tåget från Stockholm till Stoke

Jag har under flera års tid funderat på hur det skulle fungera att åka tåg hemifrån till England. Mest för att testa möjligheten (jag har alltid älskat att åka tåg), och numera kanske en smula på grund av flygskam. Jag kan konstatera att förutom tunneln under Engelska Kanalen var det både mycket trevligt och förvånansvärt billigt.

Vi börjar med det, priset. Jag är en gammal, pensionerad, lat och ganska långsam person. Det fick bli första klass och några stopp på vägen. Från Stockholm till Bryssel betalade jag dryga tusenlappen. Andra klass för två timmar under kanalen (själva kanalen 23 minuter) var dyrast c:a 1 500 kronor. Till sist första klass från London till Stoke c:a 400.

Men eftersom mina barn kallar mig för Skalman, ni får gissa varför själva, bodde jag över i Köpenhamn, Bryssel och London, 2 nätter i den sistnämnda staden. Priset där beror ju på vad man väljer. Själv hade jag ett antal gratisnätter från Hotels.com, så det blev överkomligt.

Måndag

Taxi till Stockholms Central på morgonen, för tidigt för kollektivtrafik. Bekväm stol på tåget, frukost ingick och fast jag satt på ett tåg flög tiden fram. Blandad läsning, tupplur och musik i öronen gjorde resan angenäm. Väl framme i Danmarks huvudstad checkade jag in på hotellet. Som vanligt hade jag läst alla klagomål på Tripadvisor. Varför läser man helst dem? Jag hade hittat gnäll på att kuddarna var fyrkantiga och att man kunde höra grannen snarka. Och det stämde, båda delarna!!!

Vesterbro Bryghus brukar jag besöka när jag bara ska stanna kort i Köpenhamn. Gott pubkäk och eget bryggt öl. Till min besvikelse var köket stängt, men ölen var fortfarande kall. Innan det blev för mörkt (och för törstigt) strövade jag vidare till Petit Wine Bar i den Food Hall som ligger utanför Tivoli. Ett annat stamställe. En gigantisk ostbricka fick mig mätt tillsammans med en god Malbec fyllde min mage. God natt!

Tisdag

En fantastisk frukost fick mig på gott humör efter en bra sömnnatt. Inte ens den intilliggande strippklubben (också gnäll på Tripadvisor) hade stört mig. Jag satte mig i en hyggligt bekväm DSB-vagn mot Hamburg. Här ingick en 45-minuters färjetur mellan Rödby och Puttgarten. Där fick jag i mig en ganska flottig (läs vidrig) rödspätta. Det var ändå tur att jag gjorde det med tanke på vad som komma skulle. En bra taxfree utan några som helst försäljningsregler fyllde min väska med en liter Famous Grouse för 120 riksdaler.

I Hamburg var det dags att byta tåg. Jag hade en inplanerad transfertid på en halvtimma. Men mitt ankommande tåg var 36 minuter försenat. Förbannat! Eller? Det anslutande tåget var sex minuter efter tidtabell, så jag hade då tre minuter på mig. Det blev till att kuta lite. Inte riktigt min gren! Men i sista sekunden kom jag på och sjönk ner i en kupé anno 1935. Kul, men inte så bekvämt. Ett plus för att det kom en person och sålde bira vid sittplatsen. Mot Köln för nästa tågbyte.

I Köln var min plan att få i mig något lätt att äta. 53 minuters marginal borde räcka gott och väl. Men glöm det Nisse. Detta tåg drogs tydligen av ett par sega oxar och vi anlände vid Kölnerdomen en timma och sexton minuter efter beräknad tid. Jag hade börjat att förbereda mig på att hitta ett rum i staden när det visade sig att nästa tåg var 43 minuter efter tidtabell. Med matjord i fickorna och ingen mat i magen satt jag snart på ett bekvämt tåg och såg Bryssel framför mig.

Men så lätt får det naturligtvis inte vara. När vi stod vid perrongen i Aachen slocknade plötsligt ljuset. Sedan var det svart ett bra tag innan spökrösten i högtalarna meddelade att Der Zug war Kaputt. Jaha, vad händer nu, tänkte jag. Efter en timma dyker det upp nästa ordinarie tåg till Bryssel. Hoppa på, biljetterna gäller, ont om sittplatser men Skalman får en av de sista.

Ett antal timmar för sent trampade jag belgisk mark ändå. Jag hade tänkt göra någon timmas sightseeing i Bryssel, men förkastade tanken. En mjuk säng kändes mer lockande efter dagens äventyr. Jag tackade i smyg skämtet till fiskrätt på färjan. Hotellet såg trevligt ut, det låg dessutom på krypavstånd från järnvägsstationen. Incheckning!

– Tyvärr är hissen trasig och vi har bara rum på sjätte våningen kvar, vred sig kvinnan bakom disken. (det enda positiva med det var att det fanns åtta våningar på hotellet.)

– Jaha, det var ju tråkigt, svarade jag och såg framför mig samma scenario som man ofta möts av i London. Högst upp utan hiss med en blytung väska.

– Men jag har ett rum en trappa ner, nästan utan fönster, sade den unga kvinnliga portieren. Nu såg hon plötsligt också väldigt vacker ut.

– Deal, svarade jag.

– För att du är så vänlig och tar ett sådant rum bjuder vi gärna på en öl och ett paket chips här i baren, fortsatte den nu vackraste kvinna jag någonsin mött.

En middag på en Duvel och ett paket chips kan vara helt underbar!

Onsdag

Efter åter en god frukost lullade jag iväg till Eurostar som skulle ta mig under kanalen. Två timmars resa till St. Pancras med vad jag trodde var ett snabbtåg. Nejdå, ett helt vanligt tåg. Varken bättre eller sämre än något annat. Spännande att åka under hela engelska kanalen. Inte. 23 minuter utan utsikt kan man uppleva när man sover, eller hur som helst. Incheckningen var verkligen flygplatslik med rigorösa kontroller. Det kan man förstå!

Väl framme i London kom jag ut från tåget med ett leende, en effekt som den staden alltid har på mig. Till att började med kollade jag mitt Oystercard att jag hade nog med pengar på det för att klara tunnelbanan i ett par dagar. Sagt och gjort, en kortare färd till Paddington och ett hotell jag aldrig provat förr. Hyde Park Radnor. Jag bor alltid i det området. Av två skäl; dels går Heathrow Express dit och ännu viktigare, min stampub The Victoria ligger där.

Hotellet ja, jag var en timma för tidig för check in vilket inte störde mig. När jag sa att jag skulle till The Vic och äta lunch svarade den vänliga kvinnan på hotellet att hon skulle fixa ett bra rum till mig. Chris, pubägaren, jobbade när jag kom in för att ta ett par London Pride och något att äta. Det gladde mig. Han är en extra trevlig person, liksom hans hustru Helen. Likaså är personalen, även om den byts ofta, av det mer gemytliga slaget. Mitt andra hem. Eller tredje. Victoria får kämpa med Tollgate.

Tillbaka till hotellet. Kvinnan hade nu ersatts av en man.

– Hur har du fått det här rummet, sade han lite syrligt.

– Kvinnan som var här innan dig sade att hon skulle fixa till ett bra rum, svarade jag ärligt och oskyldigt.

– Du har fått hotellets bästa och rymligaste rum, fortsatte han lika knarrande.

– Det tackar man för, var det enda jag fick fram.

– Hon måste ha gillat dig, sade han då lite misstänksamt.

Jag skyndade mig en trappa upp (det fanns hiss) och installerade mig i ett av de rymligaste rum jag har fått i detta område som är känt för sina kyffen.

Jag har en svensk bok som listar de 88 bästa pubarna i London. En nöt att knäcka, men inte alltför oangenäm. Efter den här resan har jag 19 kvar. En av dem jag nu besökte var verkligen av det originella slaget. The Palm Tree i Mile End. Ett gammalt hus omringat av höga moderna bostadshus. Ägs av Val och Alf som börjar närma sig 90. Bara sonen var där när jag kom. Beställde en öl och upptäckte att alla öl de hade var ljumna och att kolsyra ännu inte har nått till denna pub. Så småningom dök ägarparet upp och berättade att de hade varit på begravning, en alltför vanlig syssla numera. När jag visade boken ville han också ha ett ex, som jag lovade att skicka om jag kunde få tag på ett. Naturligtvis fick jag sedan svälja en och annan gratis varm öl utan bubblor. Men vad gör man inte för att göra människor glada. Till saken hör att ingenting hade förändrats i puben sedan mitten av sjuttiotalet när kvinnor blev tillåtna att besöka alla barer där.

Torsdag

Vår käre ordförande Jens Johnsson och jag bestämde oss för att göra en London Walk på torsdagen. Det kan absolut rekommenderas. Ingen föranmälan, 2 timmarspromenader, £10 endast och massor av olika alternativa ämnen. https://www.walks.com/ Denna gång hade vi valt en Beatlesvandring som inkluderade en sväng till St. John’s Wood för att promenera över det berömda övergångsstället på Abbey Road. Det började dåligt, hela gruppen blev stalkade av en fylltratt som omöjliggjorde vår promenad. London är ju fullt av poliser, men ingen finns när man behöver dem. I gruppen ingick även en högljudd pinsam tysk med familj. När de lyckades tappa bort oss blev det genast trevligare även om denna guide var lite i självgodaste laget. Annars är just det en av de bästa sakerna med dessa walks; de supertrevliga och humoristiska promenadledarna.

Halloweenkväll på puben fick avrunda. Stort firande och festande på puben där hela personalen var utklädda. Träffade också en av stamkunderna som jag tidigare lovat en burk surströmming. Eftersom jag då hade funnit att de gick att beställa på Amazon hade jag skrotat uppdraget. När jag berättade det för honom visade det sig att även om det finns att beställa, så levererar de inte. Han hade ändå fått tag på en burk från annat håll. Han hade älskat det, sade han. Men hans pappa som han bjudit, hade nästan sagt upp faderskapet.

Fredag

Dags att åka tåg från Euston Station. Samtidigt som jag ser vad som står på tavlan i stationen får jag ett pip i telefonen. Från Jens, som skriver att ditt tåg verkar vara inställt. Blev jag förvånad med hänsyn på tidigare resebesvär. Knappast, jag fick ta ett senare tåg. Väl framme i Stoke visar det sig att det är någon slags Allhelgonafredag och inga taxi står som brukligt vid stationen. Det hör till saken att de flesta taxibilar i Stoke bara får bokas på telefon och inte på gatan. Just en sådan beställningsvariant rullar in vid taxistationen, från det ganska illa sedda bolaget Lucky Seven. Jag står mitt i kön, men han rullar ändå fram just till mig och frågar:

– Vart ska du åka?

– Till Blurton, svarade jag sanningsenligt.

– Va? kontrade indiern vid ratten.

– Blurton, upprepade jag med stort Skalmantålamod.

– £7, sade han då.

– Deal, svarade jag då för andra gången under denna resa.

Det är för övrigt vad det brukar kosta.

Det gick fort till Tollgate, mitt andra hem, i konkurrens med The Victoria i London. Lite käk på Gables, några öl, kära återseenden. Därefter drog vi iväg i minibuss för att kolla U23 match mellan Stoke City och West Bromwich. Men först ett pit stop på Englands högst belägna village pub.

Där möttes vi av misstänksamhet och färdades snart vidare till en förvånansvärt underhållande match där offensiven överglänste defensiven. Våra hjältar tog snabbt ledningen med 2-0, och Jens utbrister:

– Äntligen får man se en Stokeseger.

Men inga träd får växa upp till himlen. Det slutade 2-2. Och The Joker, sunkpubarnas sunkpub, var stängd när vi var tillbaka på Tollgate.

Lördag

Hurra för Jens Johnsson. Han hade fixat en bussresa denna dag till Crewe. Fordonet fylldes av Stokefans från Sverige, Norge och Tyskland. De stackars tyskarna hade inte kunnat boka om sina biljetter när huvudmatchen med Stoke hade flyttats från lördag till måndag. Crewe mot Port Vale i League 2 fick bli ett intressant substitut. Derby, hela staden var full av poliser. Pubarna var uppdelade för hemma och bortasupportrar. Vi hade naturligtvis inga Stokesymboler på oss. Det hade varit olyckligt. Jag märkte att jag ändå hade Stokestrumpor på mig, men lyckades dra ner byxorna på höfterna. Några öl på en pub, där jag blev extra lycklig när Djurgården hemma tog hand om det Allsvenska guldet.

Matchen var intensiv med tillhörande planstormning. Polisen lyckades ändå hålla de båda lagens supportrar isär på ett bra sätt. Den största dingbollen som sprang in hade tyvärr en Stoketröja på sig. Han bars ut. Adjöss med honom. Crewe var tveklöst det bättre laget men Port Vale kunde vinna med 1-0 efter att Crewes finländske målvakt hanterat bollen som en tvål. Vår buss hade tyvärr parkerat innanför Port Valeavspärrningarna så vi kunde sedan inte komma iväg eller ens komma in i bussen. Så småningom släpptes vi in och kunde ta oss hem till Tollgate. Och The Joker, sunkpubarnas sunkpub, var stängd.

Söndag

Kvinnornas dag. En uppskjuten match i damligan mellan Stoke och Sunderland, som leder ligan. Solen lyste och värmde både oss och lagen. Våra hjältinnor öppnade i ett furiöst tempo och skapade flera fina målchanser. Men efter 20 minuter var det bara Sunderland, Sunderland och lite mer Sunderland, som så småningom helt rättvist vann med 2-0. Att Stokes målvakt fick pris som bästa spelare säger en del. Den spelare vi sponsrar, trevliga och positiva Faye McCoy ville vissa sin tacksamhet för att vi kom. En signerad tröja och ett 18-pack!!! öl.

Biran kom väl till pass när vi käkade middag på Planet Hollywood, en indisk sylta i Stoke. Trevligt, gott och mättande. Vi hamnade givetvis på deras Facebooksida, extra snygga som vi är. Sedan blev det taxi till Tollgate. Och The Joker, sunkpubarnas sunkpub, var stängd.

Måndag

Så var det äntligen dags för matchen vi alla kommit för. Stoke City mot serieledarna West Bromwich. Under min resa hade klubben sparkat sin manager Nathan Jones och ingen ny var tillsatt. Med anledning av det sände BBC Radio Stoke direkt från Tollgate Hotel från 06.30 till 09.00. Flera av oss fick uttala oss om läget i radio; undertecknad, Lars Näckmark, Mikael Persson och naturligtvis vår ordförande. Mitt drastiska förslag att välja en kvinna möttes av överseende skratt. He he. Det kan ju inte bli sämre, sa de??? Därefter dags för ett framträdande och frågestund med legenden Denis Smith, damtränaren Chloe Jones, Chris Iwelumo och Steve Buxton. Supertrevligt! Det kan inte bli bättre tänker ni. Fel fel fel! Nu rullade en Landrover in framför hotellentrén. Från Marstons med ölkranar och extra kall och extra gratis öl.

Matchen glömmer vi. Det kommer flera. Sista kvällen på Tollgate är alltid lite ledsam. Och The Joker, sunkpubarnas sunkpub, var stängd.

Tisdag

Jag fick gå upp med tuppen för att kunna åka taxi med några svenskar och norrmän till Manchester.

Dämpat var bara förnamnet i bilen. Tidig morgon och gårdagens förlust satte sina spår. Mina tankar gick mest till nästa resa. Den ska bli supertrevlig.

Och sedan flög jag hem. Utan förseningar.

Nils Scherman