Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott.
Här följer lite funderingar av Swedish Stokies Anders Hiller över alla möjliga skäl till att hålla på Stoke City.
Hur kan du hålla på… ?
Håller du på Stoke? Hur kommer det sig? Fler än jag har fått den frågan och svaret kommer i mitt och sannolikt ert fall ganska snabbt. Tipsextra, Gordon Banks, ….och nåt annat som har med 70-talets nostalgi att göra. Jag vill minnas att flera av oss ”Swedish Stokies” har svarat på just den frågan också i något av våra egna forum.
Men om jag skulle fundera lite mer på ett svar skulle jag då kunna hitta fler vinklar? Tipsextra har trots allt slutat sända och jag håller fortfarande lika ”tungt” på laget från Staffordshire.
Vid närmare eftertanke så inser jag att det snarare är en process – en slags tidsaxel – av händelser, minnen och förväntningar som göder ett starkt supporterskap. Inte nödvändigtvis sportsliga framgångar som staplats på hög utan lika gärna helt vardagliga händelser på fotbollens bakgård.
1863, är ett årtal som man snabbt lärde sig. Jag hoppade väl på ”Stoke-tåget” runt 1972 så det innebär att det hade passerat 109 år innan jag kom in i bilden. Har jag månne hittat näring även under de åren? Ja, i viss mån tror jag det. I alla fall i backspegeln, så att säga.
Jag hade glädjen att vara på plats i Stoke på jubileumsmatchen mot Tottenham, våren 2013, som inleddes med ”legends parade” och det gick inte att ta miste på känslan av anrik klubb, som allting bäddades in i.
Jag minns mest att jag för första och enda gången livs levande fick se min ungdomsidol, Gordon Banks, men sannolikt firade man även många av de sedan länge bortgångna hjältarna där och då.
Jag och de flesta med mig känner till Stanley Matthews, men minns honom inte. Hans legendstatus är oomtvistad och spelar man sin sista seriematch när man passerat 50 år (vilket han gjorde i februari 1965) så räcker det för att bli odödlig. Han debuterade för ”The Potters”, 1932!
Men det finns fler legendariska spelare, från tidigare år. Någon kanske känner till Dr. Leigh Richmond Roose? Han var burväktare i Stoke i flera omgångar mellan åren 1895-1912. Han har kallats ”Stoke’s first playboy” Han lär ha sett riktigt bra ut och hade smak för det motsatta könet. Dessutom var han en förmögen man som studerade medicin.
Den mest bisarra historien som berättas om honom är från 1910. På något vis hade han då i en reservlagsserie bestämt sig för att representera Port Vale, när de spelade mot hans forna klubb Stoke. När Port Vale ledde matchen med 2-0 och Dr. Roose hade storspelat så fick de tidigare fansen nog. En större mobb med närapå 100 fans invaderade planen och fångade in Dr. Roose och satte av mot ”River Trent” för att kasta honom i floden. Enbart ett ingripande av polismakten kunde de rädda målvaktsfantomen från ett obekvämt dopp.
Nu råkade ”vår” fenomenale målvakt ut för värre saker. 1916 stupade han som soldat i 1:a världskriget och återfanns aldrig. Men kanske blev han på sätt och vis ändå odödlig med detta citat ”Before going to war say a prayer. Before going to sea say two prayers. Before marrying say three prayers. Before becoming a goalkeeper say four prayers”.
En annan spelare från samma era tål att nämnas. Han lyssnade till smeknamnet ”Dirty Tom”, och hette då Tom Holford. Ett sådant smeknamn får man inte för att man kommit på det alldeles själv. Nej, det får man av supportrarna, av stolthet!
Smutsiga Tom spelade 269 matcher i Stoketröjan och det gjorde han runt sekelskiftet och under 00-talet, med 19 framför. Han hade på dessa matcher spelat på samtliga positioner, utom målvakt.
Han blev den första spelaren att spela 100 matcher i rad, mellan åren 1902-1906. Trots sitt ruskiga smeknamn blev han aldrig utvisad. Men då bör man ha i minnet att det för att bli utvisad krävdes betydligt värre saker på den här tiden, än i dag.
Fortsätter vi att gräva i dåtid kan det kännas angeläget att hamna på 50-talet. 1953 skrev Johnny King på för Stoke, från Crewe. Han kom att göra inte mindre än 113 mål på 311 framträdanden under åren 1953-60. Under andra halvan av 50-talet bildade han anfallsvapen tillsammans med George ”Grace” Kelly och tillsammans gick de under namnet ”K-plan”.
King var bara 170 cm. lång och spelade alltid med ärmarna uppkavlade till armbågarna. Han specialitet var att ”vända på en femöring” och han var vänsterfotad.
Det skulle gå att fortsätta räkna upp namn och bravader i många spaltmeter men syftet är inte att göra en komplett historiebeskrivning utan att hitta lösryckta namn och episoder som faktiskt gör att även det man inte upplevt kan ge näring åt ett växande och spirande supporterskap.
1955 spelade Stoke i tredje omgången av FA-cupen mot Bury. Det tog fem!! matcher att skilja lagen åt. I fjärde omspelet vann Stoke med 3-2, efter att ha avgjort på extratid i fjärde omspelsmatchen på Old Trafford. Sammanlagt tog det 9 timmar och 22 minuter att skilja laget åt. Tim Coleman hette den historiska målskytten.
Så efter detta kanske jag vill svara på frågan som ställdes i rubriken med lite fylligare innehåll än enbart det som hör 70-talet till.
Men jag är inte riktigt färdig där. För att kunna fylla supporterskapet med ännu mer substans så måste vi även blicka lite framåt, från Tipsextraepoken räknat.
Den finaste pokalen hittills vanns ju som alla vet, 1972. Men den händelsen minns jag lika lite som när Dr. Leigh Richmond Roose nästan hamnade i River Trent. 1972 var jag åtta år och det är först något år därefter som jag kunde omfamna vad som skedde den 4 mars 1972.
Men finns det något att glädjas åt i post tipsextratid? Tipsextra sände faktiskt ända tills 1995 – dvs in i PL-perioden. Men det är perioden innan man provade tysk fotboll (86/87) som egentligen räknas. Säsongen 70/71 sändes inte mindre än fem matcher med Stoke. Totalt blev det 22 matcher i lördagssoffan.
Som jag minns det så levde jag ett mer avlägset supporterliv under 90-talet och första åren in på 2000. Pojkarna i röd/vitt spelade lite mer undanskymt sett från min horisont men allra mest hade nog det egna familjelivet med detta att göra.
Att 4 maj 1997 går till historien hann jag nog uppfatta men det går ju inte att jämföra med det som upplevdes av de lokala fansen, kan jag tro. Att efter 119 år vinka adjö till Victoria Ground måste ha skickat chockvågor hos en del, men samtidigt också kanske ha skapat förväntningar på nya storhetstider.
När de isländska ägarna var borta och Tony Pulis blivit sparkad efter en första sejour kom väl ändå ägarbytet i maj 2006 som en välsignelse. Peter Coates klev in som ägare och TP kom in i värmen igen.
Det var i dessa dagar som det började bulta hårdare i Stokehjärtat igen för nu vädrades det morgonluft. När andra platsen i Championship hade säkrats i sista omgången 2007/08 så innebar det direktuppflyttning till Premier League och det var nu man på allvar började fundera vilka TV-kanaler som behövdes.
Det ska också sägas att åren som hade gått från Tipsextratiden och 10-talet år efter hade i mångt och mycket bevakats genom läsning av diverse resultatkolumner i olika tidningar. Utan internet var det ingen ”lek” att följa ett lag på andra sidan Nordsjön, om de inte hette Liverpool eller något i samma nivå.
Från säsongen 2008/09 i PL och fram tills idag finns det mycket som stärkt och konsoliderat ett supporterskap i ”The Potters”. När pojkarna (det var mest män) som kommenterade PL sa att de ”stokade in bollen i mål” så blev man stolt. Vad de egentligen beskrev och även gjorde sig lite lustiga över var egentligen en karaktärsbeskrivning av spelare som de flesta managers var avundsjuka på. Spelare med en karaktär som kännetecknades av 100% inställning och ansträngning.
Glenn Whelan kanske inte prydde väggen i så många pojkrum men i en tränares våta drömmar ingår alltid en sådan karaktärsspelare.
Ni som eventuellt läser det här har ju delat alla dessa minnen så de behöver inte räknas upp igen. Ni var också med om att gå till FA-cup final och krossa Liverpool med 6-1.
Jag vill bara få lyfta några saker – närmare bestämt tre – som fått mitt Stokehjärta att bli ännu starkare under de sista åren.
I London den 25 april 2010 satt jag med min då 15-årige son på Stamford Bridge för att se Chelsea – Stoke. I den 36:e minuten fick Thomas Sörensen utgå och in fick den då oprövade Asmir Begovic komma. Det blev en jobbig start för den gode Asmir. Det stod 2–0 till hemmalaget när han kom in men han fick se ytterligare 5 ”baljor” gå förbi honom. Chelsea vann med 7-0. Men det vackra minnet hade inte med det att göra. I halvtid kom Alan Hudson in på planen för att motta någon form av pris. Alan kom ju till Stoke från Chelsea 1974 och bidrog i allra högsta grad till Stokes starka säsonger åren efter det.
Framförallt vann Alan Hudson fansens gunst och det var just det som blev så tydligt i pausvilan denna eftermiddag dryga 30 år efter att han hade lämnat Stoke. Den relativt stora skaran av tillresta fans hade inte haft så mycket att jubla åt denna dag (det stod 0-3 i halvtid) men Alan visade tydligt att det var till dem han hörde när han gick fram till deras sektion och jublet var fantastiskt!
Tretton månader senare, i maj 2011, hade jag bänkat mig på lokal pub, iförd Stoketröjan. Final i FA-cupen mot Manchester City, den 14 maj.
Efter matchen kom pubens andra besökare iförd lika tröja, fram till mig. Det blev början på en otroligt fin bekantskap med Phil, från Stoke-on-Trent. Han var utbytesstudent i Uppsala den terminen och trodde väl knappt sina ögon när han träffade en likasinnad, med lokal anknytning.
Honom har jag hälsat på vid ett antal tillfällen och vi har sett matcher tillsammans i Stoke. Han har visat en och annan pub dessutom…
Sist men verkligen inte minst vill jag lyfta fram att klubben numera inte endast har, men även i viss utsträckning satsar på, ett damlag. Jag har förstått att mycket mera hade kunnat göras men jag tror ändå att klubbar som visar denna viljeinriktning har otroligt mycket att vinna på det.
Damfotbollen är på stark frammarsch och när det gäller att attrahera både fans och sponsorer så ska en klubb i framtiden ha satsning på både herr- och damfotboll. Det är jag helt klar över.
I skrivande stund är de sportsliga resultaten för vårt kära Stoke ganska blygsamma. Det ”harvas” i Championship och managerbytena har avlöst varandra under några magra säsonger. Kanske är det så att varje poäng som kan erövras i denna, den hårdaste och tuffaste av alla ligor, är värt nåt. Ibland kan det faktiskt till och med kännas som att en tillvaro i Championship är precis vad man önskar eftersom de brittiska förtecknen är så starka där och att i PL har något gått fullständigt förlorat till ”penningen”.
Så nästa gång Du får frågan ”Hur kan du hålla på Stoke”? Ja, då behöver du ganska lång tid på dig att svara.
Bli först med att kommentera