Under rubriken ”Swedish Stokies’ throw-in” kommer vi, med ojämna mellanrum, att publicera krönikor, betraktelser, berättelser och annat smått och gott.
Här följer en berättelse om Swedish Stokies Anders Hillers senaste resa till Stoke-on-Trent och Newcastle-under-Lyme.
Stoke för en sällanresenär
Hösten 2022 var jag i Stoke, och det var blott tredje gången. Då fick jag umgås med ordförande Jens vilket var riktigt trevligt. De två tidigare vistelserna går tillbaka till 2011 och 2013 och då, som ni alla vet, fick jag se PL-fotboll.
Så i våras, sent i mars, var det åter dags att få glädjen att besöka staden som ända sedan barnsben har haft ett magiskt skimmer kring sitt namn, för mig. Inte i första hand på grund av sin omtalade skönhet utan för att där fanns Victoria Ground och där spelade Stoke City, i sina röd/vit-randiga tröjor.
Efter de två första besöken upplevde jag fortfarande att jag inte hade något bra ”grepp” på staden. Jag hittade inte runt bland de delar som egentligen är olika städer, tätt sammanflätade. Men under vistelsen 2022, med Jens i sällskap som en god ciceron, så började jag så smått få klart för mig hur delarna hängde ihop.
När jag fredagen den 28 mars klev in på Arlanda kl. 05.00, i gryningen, så var det med ambitionen att den här gången slutligen bli ”ett med staden” och kunna ta mig runt helt på egen hand i fortsättningen. Till min hjälp skulle jag nu ha min kompis Phil och hans fru Tam (som bor i Newcastle). De hade ganska nyligen flyttat till ett större hus och hade nu ett helt eget rum som jag kunde disponera.
Men det började inte så bra. I tron att jag skulle flyga till Manchester via Köpenhamn så gick jag för att checka in vid en automat. Det stod via Köpenhamn på min biljett, men under natten hade det ändrats. Första anhalt skulle nu vara Bryssel och därifrån vidare till Manchester. En smärre förlängning av resan med två timmar och inget man längtade efter just då.
Det löste sig dock bra och jag kom till Manchester något senare än förväntat. Från flygplatsen med tåg till Piccadilly och där byte till Stoke-on-Trent. Väl framme, vid ca 13.30, väntade Phil med bil och efter att vi bytt lite artigheter så åkte vi hem till honom i Newcastle för att ”checka in”.
Phil har som rutin att på fredagar vid 16-snåret träffa lite blandade vänner på ”The Greyhound” på George Street i Newcastle. Så dit begav vi oss efter att ha lämnat väskan. Enligt deras egen hemsida har de inte mindre än 21 pumpar och en vänlig atmosfär. De serveras stolt också öl från det lokala ”Titanic brewery”
Jag som är van vid den skandinaviska lite ”ljumma” atmosfären på pubar kan inte annat än applådera gästvänligheten jag möts av på ett ställe som ”The Greyhound”. När vi kom dit var några av Phils vänner redan där och några av dem har jag träffat tidigare. Det är påtagligt hur väl bemött jag blev av både dem men också av de som jag inte träffat tidigare.
En kille som heter Neal talade snabbt om att han fortfarande använder den ”Swedish Stokies-halsduk” han fick vid senaste besöket (2022).
En stund senare kom jag i samspråk med en kille (en gentleman) som heter James. Han var + 70 och berättade ivrigt om när han bodde och arbetade i Lidköping på 70-talet. Han följde med sin dåvarande flickvän, som hade arbetat inom keramikindustrin på hemmaplan, till Rörstrand.
Även James fick jobb på fabriken i Lidköping och han arbetade sedan där i några år och han berättad med inlevelse för mig vilken upplevelse det varit. Han mindes t o m svenska ord, som han stoppade in här och där när han berättade. Han mindes dock att i Lidköping på 70-talet var det ont (väldigt ont) om pubar. Han kom ihåg Stadshotellet som den plats man kunde gå till för en ”pint”.
När vi hade pratat en stund tog han fram ett papper han hade i fickan och visade mig. Där, på pappret, noterade han uttryck, som han hörde i vardagen, som han blev irriterad på. Han skrev ned allt som sades som enligt honom inte betydde någonting alls. Bara ”nonsenssnack”. Jag blir irriterad på att jag inte minns vad som stod på lappen. Jag borde ha tagit en bild, såklart.
Hade jag haft en sådan lapp så skulle jag nog skriva upp uttryck som ”levererar” som jag kan bli ganska trött på. ”Visby levererar”, vad menas med det egentligen?
Några timmar på Greyhound gick fort och på fredagskvällen åket vi utanför stadskärnan till ”The mainwaring arms”, en ”country tavern” i utkanten av Newcastle. Sådana ställen hittar man inte i Sverige.
Lördag var det dags för fotboll. Men innan uppladdningen började blev det en promenad i grannskapet. Promenaden tog oss bland annat genom ” Newcastle under Lyme cemetary”, som är en ganska storslagen kyrkogård och även förbi ”Lyme Valley Stadium” där Newcastle spelar sina hemmamatcher i nivå 7-8 i seriesystemet i England.
Väl tillbaka var det dags att ta bussen till Penkhull, med adress ”Beehive”. Vi klev av strax innan Penkhull, för att gå sista sträckan och då passerade vi ett ställe som snart skulle återöppna och bli ”Home of the potters” som det stod på väggen. Jolly Potters är namnet på puben.
Mina ledsagare denna dag – Phil och hans kompis Jeff – tyckte inte riktigt om det hela utan kallade det ett “spektakel”. Stället var tydligen etablerat och klassiskt sedan tidigare men nu hade någon kommit på att göra om det till en mycket häftig fotbollspub.
Vi fick titta in då ägaren stod i trädgården, trots att det var flera dagar kvar till öppning.
Av någon anledning var Beehive stängt den här helgen så vi hamnade på ett ställe som heter “Marquis of Granby” istället. De hade också öl de också.
Phil och Jeff var glada och tacksamma över att få gå på fotboll på Swedish Stokies inbjudan. Den enda platsen som i övrigt var bokad denna helg var Micke Hjalmarsson, men vi tappade bort varandra innan matchen.
Väl på plats på Bet 365 så var förhoppningarna ganska lågt ställda. En säsong som bjudit på betydligt fler besvikelser än glädjestunder hade kraftigt bidragit till detta. Den senaste matchen var torsk med 1-0 borta mot Millwall och matchen innan den var förvisso en hemmaseger mot Blackburn med 1-0, men innan dess var det 1 poäng av 9 möjliga. Med andra ord ingen fantastisk formkurva.
Men där på lördagseftermiddagen den 29 mars så gav hemmalaget sina fans den kanske allra bästa föreställningen på hela året. Jag har inte sett så stor del av matcherna så ni andra kan säkert mer om vilka av säsongens prestationer som sticker ut, men hemma mot QPR gjorde man en riktigt fin insats.
Det var ett lag som spelade snyggt i 70 minuter och sedan krigade i ytterligare 25 när orken tröt ordentligt den sista delen. Det blev 3-0 innan QPR fick reducera med 12 minuter kvar, men det kändes aldrig speciellt oroligt ändå.
Matchens lirare i “min bok” var tveklöst Tchamadeu. Ett mål och utöver det en väldigt imponerande arbetsinsats och speed längs högra flanken.
Efter matchen blev det en smula bråttom då Phil, som är en allsidig man, hade köpt biljetter till teater på kvällen. Att samtliga som läser detta har sett fotboll i Stoke är det låga odds på, men hur många har varit på teater?
Kvällen tillbringades på “The New Vic Theatre” som är något så ovanligt som en helt rund teaterscen, i Newcastle. Scenen snurrar, vid behov, så var man än sitter kan man få se det som händer från alla olika vinklar. Fascinerande!
Vi såg “A matter of life and death” som baseras på en brittisk film från 1948, med ingen mindre än legendaren David Niven i huvudrollen.
Jag kan verkligen rekommendera dig som är på plats i Stoke och vill uppleva nåt nytt att kolla upp biljetter på “The New Vic” – i paus går man dessutom raka vägen ut till barerna som ligger på bekvämt avstånd i teaterbyggnaden.
Efter föreställningen blev vi kvar en stund i baren och pratade lite om vad vi sett. Jag är en relativt ovan teaterbesökare men måste säga att den här föreställningen blev ett väldigt positivt minne.
Söndagen var hemresedag, om än sent på kvällen. Så innan jag tog tåget till Manchester blev det en tur ut i omgivande natur. Nu har jag sett Bet 365 på avstånd från en fin utsiktsplats i Trentham söder om stan.
Jag är ingen utpräglad naturmänniska men den här typen av promenader på nån timme i vacker natur är uppfriskande.
Nedan en bild på mitt värdpar, Phil och Tam, ute i skogarna runt Stoke-on-Trent.
50 timmar i Stoke kan sammanfattas med:
- 3 välbehövliga poäng
- Nya bekantskaper – som vanligt trevliga och gästvänliga
- En annorlunda teaterupplevelse
- Bättre koll än tidigare på den här brokiga staden med alla dess delar
- Ny förundran bland invånarna att någon vill åka över Nordsjön för att kolla på deras lag!
Jag kommer tillbaka!
Anders Hiller
Bli först med att kommentera