Swedish Stokies Supporters Tour 17-20:e September 2004

Stoke-Nottingham 2004

Resenärer: 
SS2 aka. Stefan (nr 4), Stefan T.
SS3 aka. Brendan O´Callaghan (nr 9), Janne D.
SS15 aka. aleminho, Hugo H.

Fredag 17 September, avresedagen:
Tidig uppstigning för 3 trötta Swedish Stokies. Stefan och Janne tog flyget från Arlanda, medans Hugo tog flyget från Landvetter. På förmiddagen samlades trion då på Manchesters flygplats för vidare färd därifrån söderut till Stoke-on-Trent.

Det första tåget gick dock bara till Crewe, så där tog vi tillfället i akt att ta en ”bensträckare”. När vi kom ut ur stationsbygganden såg vi en pub till höger, och en pub till vänster, båda belägna cirka 150 meter bort. Vi valde puben till vänster och styrde kosan ditåt. Ett trevligt val, då det visade sig att vi faktiskt kunde se Crewes lilla fotbollsarena på vägen dit, samt att puben vi klev in på var väldigt mysig (massor av Crewe Alexandra-foton mm. på väggarna).
Drygt en halvtimme senare satt vi återigen på ett tåg, och nu var vi i alla fall på väg ”på riktigt” till Stoke-on-Trent!

Framme i Stoke tänkte vi ta en taxi till Hanley, men en lokalbuss kom precis när vi klev ut ur stationsbyggnaden, så vi hoppade på den istället! 1.10£ istället för ca 5£, inget dumt val! 🙂

Vi tog en ”ankomst-öl” på The Albion i Hanley, och gick sen vidare till Turistinformationen för lite info angående hemresan några dagar senare. Köpte även ett gäng Stoke-vykort där. Sen gick vi vidare runt Potteries Shopping Centre och in på Stoke City – The Store (klubbshop nr.2) för lite storshopping! 170£ brände vi totalt på 3 pers, rätt bra jobbat! 🙂 Vi köpte även biljetter till morgondagens match (SC-Notts Forest) i samma veva, och gick sen till Yates-puben 50 meter därifrån för lite mer bira.

Sen tog vi en taxi ner till vårt hotell Tollgate i Blurton där vi checkade in. Nu kunde vi äntligen ”avlasta oss” från vår tunga packning (den blev ju tyngre efter att vi hade varit i klubbshopen dessutom!), och vi lade oss ner för att slappa en aning. Vi somnade som klubbade sälar alla tre efter en rätt lång dag (alla tre var ju uppe innan klockan 5 på morgonen!), så när vi vaknade till igen var klockan ungefär 20.00 och vi gjorde bara ett halvhjärtat försök att lägga i en högre växel igen. Men som sagt, det blev inte mer med det, och strax efter 22.15 låg vi nedbäddade…

Lördag 18 September:
Den STORA dagen! Upp, pigga som lärkor, vi 9-draget för intag av lite fast föda i form av frukost (fast föda är något av ett undantag när det gäller Stoke-resor för våran del…!). Vi fick besök av en herr Bowler, en Stoke-prylsamlare som vi hade stämt träff med tidigare via e-mail. Han var mycket intresserad av våra Swedish Stokies-pins, så vi gjorde en trevlig köp- och bytesaffär, där vi alla tre bättrade på våra pins-samlingar, samt att Janne införskaffade sig en urklassisk siden-halsduk, och jag (Stefan) lade till några matchprogram från 70-talet till min samling. Mycket trevligt!

Strax före 12 tog vi en taxi till Britannia, finklädda med ”representabla” byxor och skor, men givetvis med Stoke-matchtröjor på! De representabla kläderna skulle fylla sin funktion efter matchen… Vi shoppade loss lite i Klubbshopen på arenan, och tog sen en kort promenad till uppladdnings-puben PowerLeague, ett stenkast från The Brit. Trots att klockan bara var 13 var stället relativt välfyllt! Vi hann knappt ens komma fram till bardisken innan det ekade ”Stefan!” från en bekant röst någonstans mitt i folkhavet. Det var Martin Smith (”Smudge”) som noterade min närvaro, och givetvis gick jag fram och hälsade på herr Oatcake-redaktör. Han kommenterade min Swedish Stokies-pin och sa att han tyckte den såg stor och tung ut! 🙂 Sen återvände jag till mina SS-kollegor, som hade hittat en trevlig plats utanför själva puben, vid mini-fotbollsplanerna. Där stod vi och hinkade B-vitaminer i solgasset, som plötsligt förbyttes i regn, men som återigen ändrade skepnad till solgass!!

När klockan hastigt och lustigt hade tickat fram till 14.30 började vi och flertalet andra röra oss mot arenan. Vi promenerade förbi min namnplatta (jag hälsade på denna, som vanligt!) och tittade noga efter ”Reception”-entrén som vi skulle ta oss till efter matchen. När vi hade lokaliserat denna fortsatte vi vår promenad till Boothen End och klev in på arenan. När vi hade satt oss tillrätta var det cirka 5-10 minuter kvar till kick-off, och Europes gamla klassiker ”The final countdown” ekade i högtalarna!

Jag fördjupar mig sällan eller aldrig i matchrapporter när jag skriver reseberättelser, och gör inget undantag den här gången heller. Kan bara nämna kort att matchen slutade 0-0, vilket får ses som rättvist, och att matchen var tämligen underhållande trots måltorkan. Stämningen på arenan var helt okej, men jag hade förväntat mig fler Forest-fans på läktaren bland de 21.115 som fanns på plats.

Efter matchen hann pulsen inte lugna ned sig nämnvärt, utan kanske snarare stiga ytterligare, då det nu var dags för dessa tre herrar som representerade Swedish Stokies, att lämna över en plakett + ett diplom till Ade Akinbiyi som bevis på hans utmärkelse som ”bästa Stoke-spelare säsongen 2003-04”! Vi knallade in genom ”Reception-entrén” som vi tidigare hade lokaliserat, och jag gick fram till disken och förklarade vårt ärende. Vi skulle gå 2 våningar upp, till vänster och sen fråga efter Terry. Alltså: Terry Conroy! 🙂
Vi följde anvisningarna, och uppe vid Tony Waddington Suite-entrén öppnade en vakt dörren för oss. Det var fullsatt där inne!! Trots att matchen var slut satt alla finklädda sponsorer och allt var det nu var kvar inne i sviten och småtrivdes. Och då klampade vi tre in, finklädda nertill, men med matchtröjor upptill! HAHA Jag tror faktiskt ALLA i sviten tittade på oss när vi kom in, det kändes i alla fall så! 🙂
Terry Conroy kom fram till oss och hälsade oss välkomna, och sade att det skulle dröja en aning, men rekommenderade oss att ta en öl eller två i baren så länge, så skulle vi bli ”uppropade” senare! Ja, nu behövdes sannerligen öl för att lugna nerverna! 🙂

Vi höll oss hyfsat lugna, trots att nervositeten var rätt påtaglig. Inte hade vi kunnat tro att det skulle vara fullpackat med folk när vi skulle lämna över priserna. Nu var det bara att ”gilla läget”! Boll-sponsorer, match-sponsorer och andra personer fick sina ”2 minutes of fame” och blev fotograferade/intervjuade framme vid ”scenen”. Det var bara att se och lära, för snart var det vår tur!

Efter en dryg halvtimme kom Ade Akinbiyi in i sviten, och därmed fanns alla ingredienser med för att våran entré kunde börja. Vi blev introducerade och uppkallade av Terry och folket i sviten applåderade när vi knallade fram till scenen. Där lämnade Janne över plaketten, jag diplomet, och Hugo lämnade över Swedish Stokies-souvenirer i form av en mössa och en pin. En trött och nyduschad Ade tog emot detta med ett leende. Sen togs det foton av oss fyra, och Janne frågade Ade om det var okej om vi kunde få lite saker signerade. ”Visst, var då?” undrade Ade, och vi pekade ner mot ”vår hörna” där våra ryggsäckar stod kvar med våra grejer. Så Ade hängde med oss och signerade kopior av diplomet som han själv fick, några matchprogram mm. När vi var klara bildades det en kö av autograf-jagande ungdomar och vuxna, som alla också ville ha Ades autograf. Många tog även kort tillsammans med honom.

När Ade hade lämnat sviten stod vi kvar, och pustade ut! Som tur var slapp vi bli intervjuade, för det hade nog fanimej varit lite FÖR mycket!!

Men det kom fram fler representanter från Stokes ”gamla garde”, och vips stod vi och snackade och blev fotograferade med Jackie Marsh, Eric Skeels, och givetvis även Terry Conroy själv! Vi passade på att få deras autografer också på våra ex. av diplomen.

Sen hamnade vi en våning ner och satt och pratade med lite Stoke-folk. Radio Stoke-kommentatorn Nigel Johnson var med bland annat. Jackie Marsh tog på sig att ”visa oss runt på stan”, så vi hamnade på någon pub i Fenton med honom och lite annat folk som hängde med / dök upp. Jackie, som visade sig vara av den törstiga sorten, skröt om sin vackra dotter och sa att han skulle ringa henne så att hon kunde komma till puben. 5 minuter senare var hon där! Charlotte Marsh var faktiskt en riktig fröjd att titta på visade det sig! Jag vågade mig trots detta (!) på att faktiskt byta ett par ord med henne, men hon verkade tycka att det kanske inte var så jättekul att vara där… Jackie var nu REJÄLT tankad, och det verkade nästan som att det hela kunde spåra ur (om det inte redan hade gjort det!), då han frågade Hugo (den yngsta och snyggaste av oss tre!) om han kunde tänka sig att… ja… hrmmm… med Charlotte!!! Det märkliga i sammanhanget var att Charlotte hörde detta, och bara försökte skämta bort det!?!? Den normala reaktionen vore väl att antingen bli förbannad eller gå därifrån!? Det inbillade i alla fall vi oss! Efter detta var det hög tid att lätta ankar, och en mycket schysst kille vid namn Mick ringde taxi åt oss. Mick sa även att Jackie kunde flippa ur på fyllan, men att alla bara skrattade åt honom ändå…

Nu var det ”back to reality” som gällde tyckte vi! Vi styrde kosan mot puben O´Learys i Stoke Town Centre. Där väntade ännu fler öl och en rad bekanta ansikten (att sätta namn på dom är dessvärre svårare…!). Martin Smith kom fram direkt och hälsade och även Old Stokie tyckte att han kände igen mig. Sen var det väl en 5-6 pers till man hade sett under tidigare besök. Efter den omvälvande händelsen i Fenton med Jacke & c:o ville vi tre Swedish Stokies varva ner en aning, och bäst gör man så på White Lion, så vi blev inte speciellt långrandiga på O´Learys faktiskt.

Vi hade varit på O´Learys mellan cirka 21 och 22.15, men nu var det ”bergsbestigning” uppför den beryktade Honeywall-backen som gällde. 
När vi till slut hade kämpat oss upp till White Lion var det som att kliva in i sitt eget vardagsrum (hehe), och vi möttes (som brukligt) av en varm välkomstkram från Sue. Nu var vi ”hemma”, och det kändes perfekt att få visa Hugo, på hans första Stoke-resa”, vad White Lion var för ställe. Biran flödade på och större delen av kvällen samtalades det varmt med flertalet pubgäster, och mest med vår käre vän ”Gibbo”, som jag minns redan från första resan 1999! Klockan 01.00 vinglade vi ut till taxin, och sen somnade man ”på rotmos” på hotellet.

Söndagen den 19 September:
Ojojoj… Vilken morgon! Alla tre vaknade med kraftiga betongkepsar, och jag trotsade min fragila persons uppenbarelse med att på ren vilja ta mig ner till matsalen för en liten, men ack så välbehövlig, frukost! Jag såg förmodligen ut som ett spöke när jag rasade in i matsalen, och får väl såhär i efterhand nästan be de övriga frukostgästerna om ursäkt för detta! 🙂 Hur som helst så tog vi oss till slut ur startblocken även denna dag, och man behövde bara tänka på föregående dygns minst sagt händelserika bergochdal-bana för att börja fnittra!

Detta var Hugos hemresedag, så vi åkte till Hanley för att först ha lite sightseeing, och sedan ”vinka av” honom. Eftersom det var lite luddigt om Hugo skulle åka buss (som ersättning för tåg) från Hanleys busstation eller Stokes järnvägsstation kollade vi detta först. Det visade sig att bussen skulle gå från järnvägsstationen. Efter detta letade vi upp marknaden som hålls varje Söndag i Hanley, MEN denna gång fanns inga fotbolls-prylar till salu! En stor besvikelse!! Men vi fick i alla fall lite mat i magen i form av varsin jättemumsig cheeseburgare! 🙂 Se där, ännu ett mål mat (fast föda)!

Vi tog taxin till järnvägsstationen, därifrån Hugo skulle ta bussen till Crewe, MEN nu visade det sig att Hugo faktiskt kunde ta ett aningen tidigare tåg till Crewe, så då valde han givetvis det alternativet i stället!
Så, det blev en stilig avvinkning av vår vän Hugo, och sen knallade vi (jag och Janne) cirka 150 meter till en pub vid namn The Fawn, där vi kollade Premier-fotboll på storbildstv och började så smått komma igång med öldrickeriet igen.

Efter någon timme eller två på The Fawn knallade vi under järnvägen och bort genom Stoke Town Centre till gamla The Vic för en liten nostalgitripp och lite fotograferingar.

Efter denna ”minnesstund” på den heliga gräsplätten gick vi tillbaka till Town Centre och in på pub/restaurangen Wheatsheaf, där vi kom i samspråk med några trevliga ”locals”.

Sen var det ju dags för White Lion igen, men backen upp är ju alltså inte vidare skoj!
Så vi kostade faktiskt på oss en taxi upp för backen, för 3 ynka pund. Strax innan White Lion ligger som bekant ur-klassiska Beehive, så vi tänkte hedra denna fina pub med vår närvaro, vilket vi också gjorde under en timme eller så (mer eller mindre…). SEN knallade vi de återstående 100 meterna uppför till White Lion där vi avslutade kvällen storstilat! Vi hade tänkt ta det lugnare denna kväll eftersom morgondagen var hemresedag, men jag tror fan vi ”satte pers” den här kvällen! Gibbo var givetvis där även denna kväll, och tempot blev högt! 🙂

När vi kom hem på natten låg vi och snackade till 3.30 innan vi somnade! 
Det gjorde uppenbarligen nytta, för morgonen efter lyste betongkepsarna med sin frånvaro!!

Måndag 20 September:
Hemresedags! Frukost 9.00, utcheckning 10.30 och buss till Hanley. Kompletterings-shoppade i klubbshopen och tog några avslutningsöl på Yates-puben. Hela hemresedagen flöt på i ett lagom tempo. Som de vana resenärer vi är hade vi bra koll på när det var dags att avsluta och dra vidare till nästa anhalt. Efter 10 (Stefan) respektive 9 (Janne) resor har man skaffat sig lite ”koll” i alla fall! Och tur är väl det!!

Slut! Snart tillbaka!!

Stefan

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*