1947-1957 : Steele, McGrory och Franklin lämnar Stoke men Coleman slår rekord 

1950-talet tillhör inte Stokes bästa tid. Man åkte ner i division två efter 20 år i högsta serien. Innan dess hade Freddie Steele lämnat klubben liksom Englands bäste centerhalv genom tiderna, Neil Franklin.

Med en missad ligatitel och Stanley Matthews såld till Blackpool var managern McGrory fast besluten på att ta revansch säsongen 1947-48. På tretton dagar slogs klubbens transferrekord två gånger om när Jimmy McAlinden (7 000 pund) från Portsmouth och Tommy Kiernan från Celtic (8 000 pund) värvades. Med nyförvärven tillsammans med Sellars, McCue, Herod, Franklin och George Mountford hade man ett slagkraftigt lag. Skador satte återigen stopp för en framgångsrik säsong. Redan i september var många spelare långtidsskadade, däribland Kirton, Franklin, Baker, Frank Mountford, George Mountford och Steele. Man hamnade till slut på femtonde plats. Freddie Steele gjorde tio mål på 21 matcher trots ett benbrott under säsongen. Publiksnittet låg på 31 550 personer. Inför nästa säsong såldes McAlinden och Kiernan efter endast ett år. Den 4 december 1948 är ett historiskt datum då Stoke ställde upp med ett lag mot Blackpool där alla spelare kom från Stoke-on-Trent; Herod, Mould, McCue, Mountford F, Franklin, Sellars, Malkin, Bowyer, Steele, Peppit och Ormston. Man slutade i mitten av tabellen och Frank Bowyer gjorde 21 mål. Moralen i laget var låg och många spelare ville bli transferlistade.

I juni 1949 lämnade Freddie Steele klubben för att bli spelande manager i Manfield Town. Han var 33 år och hade tillhört Stoke i 17 år. Experterna menar att Steele var lika bra som legenderna Dixie Dean och Tommy Lawton. Han gjorde 159 mål på 251 matcher för Stoke men missade sina bästa år på grund av kriget. Dessutom bröt han benen ett antal gånger under sin karriär och utsattes även för ett par allvarliga knäskador. I landslaget gjorde han åtta mål på sex matcher. Freddie ”Nobby” Steele är självskriven i ett Stoke City Hall of Fame.

Med många spelare på transferlistan såg det inte ljust ut för Stoke inför säsongen 1949-50. Neil Franklin ville lämna klubben då hans fru blivit sjuk och inte tålde den skadliga fabriksröken som hörde vardagen till i Stoke på den här tiden. Det ryktades att Hull City var beredda att betala rekordsumman 30 000 pund för Franklin. Verdi Godwin från Manchester City ersatte Steele och Bobby Mould utsågs till lagkapten. I slutet av oktober låg Stoke i botten av tabellen och Leslie Johnson värvades från Celtic för att göra mål. Samtidigt bröt Frank Baker benet för femte gången och tvingades sluta. I januari gjorde McGrory en av sina bästa värvningar någonsin då han köpte Harry Oscroft från Steeles Mansfield för 8 000 pund plus Verdi Godwin. På dom sista åtta matcherna tog man endast tre poäng och klarade sig kvar med ett nödrop. I FA-cupen blev det respass hemma mot Tottenham. Efter säsongen lämnade både Neil Franklin och George Mountford Stoke för Independiente Santa Fe i Bogota, Colombia. Colombia låg utanför FIFAs jurisdiktion och detta var en stor sensation. Franklin hade spelat 35 raka matcher för England och det rapporterades att han och Mountford fått mycket lukrativa erbjudanden av Santa Fe-klubben. I debuten gjorde Mountford hattrick då Independiente vann med 3-2 mot Medallin. Gräset var dock inte grönare på andra sidan, det politiska läget i landet var oroligt och efter två månader var Franklin tillbaka i England igen. Mountford stannade en säsong i Bogota. Franklin stängdes av och hade spelat sin sista match för England och Stoke City. I februari 1951 skrev han på för Hull.

Stämningen i Stoke var inte på topp inför säsongen 1950-51. Det hade gått dåligt säsongen innan och nu var man utan Englands bäste centerhalv. Man slutade på trettonde plats vilket var bättre än väntat och Frank Mountford var strålande som centerhalv istället för Franklin. 1951-52 började med en förlust med 6-0 mot Newcastle. Det ryktades att McGrory ville köpa tillbaks Matthews från Blackpool men detta blev inte verklighet. Man klarade sig kvar ännu en säsong. Men Bob McGrory hade fått nog och sa upp sig sommaren 1952 efter 31 år i klubben. Egenskaper som hans lojalitet och förmåga att hitta talanger är legendariska. Samtidigt hade han svårt för dom riktigt stora stjärnorna och det kanske hindrade Stoke från att vinna ligan 1947 då Stanley Matthews såldes. Att hitta en fullgod ersättare för McGrory skulle dock bli mycket svårt. Det blev förre wolvesspelaren Frank Taylor som tog över med exstokien Arthur Turner som assisterande tränare. Konditionen var viktig för Taylor och han satte upp en skylt i omklädningsrummet där det stod: ”Are you 90 minutes fit? It´s the last 20 minutes that counts – train for it.”

1952 lämnade Billy Mould klubben och man låg sist efter fyra omgångar. Kenny Thomson värvades från Aberdeen och Des Farrow kom från QPR. Inför sista matchen var man tvungna att vinna mot Derby som redan åkt ur. Thomson missade en straff, Stoke förlorade med 2-1 och åkte därmed ur högsta ligan för första gången på 20 år. Oscroft och Thomson imponerade trots nedflyttningen och publiksiffran låg runt 28 000. En vecka efter matchen mot Derby vann Blackpool FA-Cupen efter en vinst med 4-3 mot Bolton. Finalen kommer alltid att bli ihågkommen som ”the Stanley Matthews final”. Detta var sex år efter att Stan lämnat Stoke. Matthews var nu 38 år gammal.

Stoke var alldeles för ojämna första säsongen i division två och slutade på en mittenplacering. John King värvades från Crewe och var lagets bäste spelare tillsammans med Frank Bowyer. 1954-55 började man starkt och vann fem av de sex första matcherna. Harry Oscroft gjorde 21 mål, Johnny King 17 och Frank Bowyer 13. På bortaplan slog man Bury med 6-0. Detta räckte tyvärr inte och man missade uppflyttning med två poäng. I FA-Cupen mötte man Bury i tredje omgången. Det tog fem matcher och 9 timmar och 22 minuter innan en segrare korats. Stoke vann fjärde omspelsmatchen med 3-2 på Old Trafford och detta är rekord inom engelsk fotboll. Följande säsong, 1955-56, slutade Stoke på trettonde plats efter ett par onödiga förluster på hemmaplan. Följande säsong började bra för Stoke. Man vann bland annat mot Leyton Orient med 7-1 och 6-0 mot både Rotherham och Notts County. Strålkastare installeras på the Victoria Ground inför derbyt mot Port Vale som Stoke vinner med 3-1 inför 38 729 åskådare. Med denna nymodighet lockades även europeiska lag till Stoke. Man vann med 2-0 mot Radnicki från Jugoslavien och 5-0 mot västtyska Essen.

Yttern Neville ”Tim” Coleman gjorde den 23 februari 1957 sju mål för Stoke i ett möte med Lincoln City som man vann med 8-0. John King gjorde det åttonde målet. Detta är ett rekord i engelsk fotboll för en spelare som inte spelar i anfallet. Totalt gjorde Coleman 26 mål på 32 matcher den här säsongen men efter matchen mot Lincoln gjorde han inga fler. Stoke slutar femma i tabellen, sex poäng från promotion. Man litade mycket på sina egna produkter vilket man fick kritik för från supportrarna. Särskilt som endast en egen produkt, Peter Ford, gjorde debut under säsongen. Publiksnittet låg på 22 147 åskådare och lagets akilleshäl var bortaspelet där man endast vann fyra matcher.

Henrik Claesson