1982-1984 : Mark Chamberlain, POMO och Alan Dodd 

Stoke spelade riktigt underhållande säsongen 1982-83. Ett förutsägbart spelsystem hindrade dock klubben från att nå någon större framgång. Men som tur var spelade Alan Dodd i Wolverhampton när det som mest behövdes.

Barker rensade en del i truppen sommaren 1982. Denis Smith varvade ner i York samtidigt som Paul A. Richardson och Steven Kirk lämnade klubben på free transfers. In kom två spelare från Barkers gamla klubb Wolves, Derek Parkin och George Berry. Strax innan säsongen började såldes Lee Chapman till Arsenal för 500 000 pund. Detta var, tillsammans med Crooks och Heath, ännu en talangfull egen produkt som lämnade klubben. Ekonomin var fortfarande i dåligt skick sedan 1970-talet och klubben tvingades acceptera dom bud som kom in gällande lovande spelare. Detta skulle visa sig vara en procedur som kom att upprepas många gånger framöver. Barker hade dock en del pengar över från försäljningen av Chapman och spenderade 200 000 pund på ett mycket bra sätt. Den sevärda bohemen Mickey Thomas trivdes inte på sydkusten och i sin klubb Brighton och kom till Stoke istället. Detta skulle visa sig vara en lyckad värvning och som inte det var nog gjorde Barker det ovanliga och värvade en spelare från lokalkonkurrenten Port Vale. Det handlade om den lovande yttern Mark Chamberlain och det skulle inte ta lång tid innan han blev en publikfavorit på the Victoria Ground.

Säsongen började bra och City vann bland annat i stor stil mot både Birmingham och Swansea i matcher där Chamberlain hade lekstuga. Lite senare mötte man Luton Town på hemmaplan i en match som det fortfarande pratas om i Stoke, Matchen gick på TV och Chamberlains inlägg och ytterspel i övrig vari världslass. Hans vändning och inlägg vid George Berrys andra mål var, och är fortfarande, en fröjd för stokesupporters ögon. Matchen slutade 4-4 efter att Peter Fox blivit utvisad och Luton missat en straff i slutet. Brian Stein och Paul Walsh imponerade för Luton samtidigt som Brendan O´Callaghan stod för den viktiga kvitteringen till 4-4 i andra halvlek. Stokes fjärde mål gjordes av Paul Bracewell. Chamberlains storspel på Stokes högerkant uppmärksammades under säsongen då Mark debuterade för landslaget och gjorde mål i segermatchen med 9-0 mot Luxemburg. Tyvärr drabbades Chamberlain av en knäskada i slutet av säsongen som givetvis kom att påverka Stokes spel. Efter att länge ha varit med i toppen slutade Stoke på elfte plats. Dave Watson gick till Vancover Whitecaps, Ursem återvände till Holland och Stoke fortsatte att sälja sina egna talanger, den här gången var det Paul Bracewell som gick till Sunderland och Durban för 250 000 pund. Ordföranden Percy Axon lämnade också klubben och gav plats åt Frank Edwards när Stokes styrelse utvidgades i syfte att komma till rätta med de ekonomiska problemen.

Stoke hade uppskattats av många, inte bara de egna fansen, för sitt underhållande sätt att spela fotboll under den föregående säsongen. Inför säsongen 1983-84 hade man en bra mix av unga lovande och rutinerade spelare. Mittfältet innehöll spelare som Mickey Thomas, Sammy Mcllroy och den numera bortgångne Robbie James. På högerkanten huserade givetvis Mark Chamberlain. Trots det spelskickliga laget så valde managern Richie Barker att satsa på långbollar. En tränarkurs i Lilleshall över sommaren där långbollsfilosofin förespråkades hade tyvärr lett in Barker på dessa tankar. Spelsystemet som kallades POMO, Position of Maximum Opportunity, ger än idag åtskilliga cityfans mardrömmar. Spelarna köpte inte idén. Visserligen hade man sin target man, Brendan O`Callaghan, som är en av klubbens bättre huvudspelare genom tiderna men det övriga spelarmaterialet ville spela den kreativa fotbollen dom visste att dom klarade av. George Berry om långbollarna: ” At the end of the day, Ritchie missed out on the fact you shouldn´t have system for players, you put your players into a system.”

Säsongen började följdriktigt dåligt och efter en förlust hemma mot Luton fick Barker kicken och assisterande managern Bill Asprey tog över. Tyvärr såg det ganska hopplöst ut för Asprey och Stoke. Ett telefonsamtal till Tony Waddington skulle visa sig vara avgörande för resten av säsongen. Asprey frågade tränarlegenden om han visste om det fanns några spelare ute på marknaden som skulle kunna vara intressanta för Stoke. Waddos svar var att spelaren ni behöver spelar i Chelseas reservlag, mannen som gick på vatten, Alan Hudson. I motsats riktning gick Mickey Thomas. Chelsea låg i toppen av tvåan. Huddys snabbhet var inte samma som 10 år tidigare men hans spelskicklighet var intakt och det blev avgörande för dom återstående 18 matcherna.

”If we gonna go down, we gonna do it by playing the game properly” sa Huddy och inspirerade både laget och supportrarna. Man vann givetvis inte alla matcher men segrarna kom och till slut vann man även på bortaplan. Detta skedde på Highfield Road mot Coventry efter att Stoke varit i underläge två gånger. Slutresultat 3-2. I och med Huddys ankomst hade man börjat passa bollen till varandra. Spelet flöt bättre ju fler matcher man spelade.

14:e april kom ligaledarna Liverpool till The Vic för att hämta tre poäng. Laget innehöll spelare som Ian Rush och Kenny Daglish. Stoke tog tidigt ledningen genom ett mål av Ian Painter och spelade sedan ut dom blivande mästarna efter noter. Vinst 2-0. 24 000 fans njöt av Huddys lekstuga på mittfältet vilket retade upp Graeme Souness så pass att han slog handen genom en glasruta på väg till omklädningsrummet. Sista matchen spelades mot rivalen och redan nerflyttade Wolves. Allt annat än vinst skulle betyda division två.

19 000 hade kommit för att se matchen och ett tidigt mål av Paul Maguire lugnade de hårt beprövade Stokefansens nerver. Strax före halvtidsvilan gjorde Maguire sitt andra mål för dagen. I början av andra gav domaren Clive Thomas Stoke en straff och Maguire kunde fullborda sitt hattrick. Trots en säker ledning var det inte säkert att Stoke skulle klara sig kvar. Man var tvungen att lita på att andra resultat gick rätt väg. De två konkurrenterna spelade också hemma, Coventry mot Norwich och Birmingham mot Southampton.

Maguire hade lilla julafton och gjorde sitt fjärde mål i slutminuterna på ännu en straff. Dessa två straffar talar man fortfarande om i Stoke. Båda två orsakades av Alan Dodd, mångårig spelare i Stoke och hängiven supporter. Ryktena säger att han vägrade att se Stoke åka ur. Huddy berättar: ” Í have never seen Alan give a penalty away in his life. But this day he was playing for Wolves and he gave two away, The ramblings were that he never ever wanted Stoke to go down. He was still a big Stoke fan and he gave two penalties away.”

Resultaten gick Stokes väg och klubben klarade sig kvar vilket givetvis var imponerande. Man hade haft alla odds emot sig och alla förväntade sig en nerflyttning. Tack vare en fighting spirit utan dess like, värvningen av hjälten Alan Hudson och två straffar mot Wolverhampton räddade Stoke för den här gången. Någon undrar kanske vad som hände med Paul Maguire? Efter att ha gjort fyra mål i en avgörande match fick han efter säsongen free transfer. När det gäller Stoke kan man aldrig någonsin ta något för givet.

Källor: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988 och Every Step Along

Henrik Claesson