Cologne tour 2015

Cologne tour 2015

Sista helgen i juli deltog Stoke City en träningsturnering i Köln tillsammans med Köln, Valencia och Porto.. Några tappra Stokies (jag, Johny ”Sidwell” Antonsson samt Henrik Claesson med familj) tog sig ner till Köln för att stötta våra hjältar.

Jag åkte ner redan på onsdagen. Perfekt med fem dagars semester innan man återvänder till saltgruvan. Jag flög ner med Germanwings med en mellanlandning i Hamburg. En timme till anslutningsflyget – precis lagom med tid för att skölja ner resdammet med en pilsner. Knallade in på en bar och studerade dryckesmenyn. Överst på menyn stod det Alster. Jag tyckte att det lät som en lager: ”Ein Alster, bitte!”. Innan jag hann säga flasklock, så hade bartendern blandat en grogg bestående av sockerdricka och öl. Nåja, det fick gå. Efter lite googlande kunde jag konstatera att Alster i norra Tyskland är samma sak som det som kallas Radler i södra Tyskland. Man lär sig något nytt varje dag.

En dryg timme senare landade jag på Köln-Bonn Flughafen, som ligger väldigt nära Köln. Det tar bara 15 min med taxi (ca 35 Euro) eller 20 min med tåg (3-4 Euro) att ta sig till Köln. Taxi är ett bra val om man är några stycken, men tåg är helt ok om man bor centralt. Hauptbahnhof ligger väldigt centralt, precis intill Kölnerdomen.

Jag hade bokat rum på Rhein-Hotel St. Martin i Altstadt (gamla stan). Hotellet ligger vid turiststråket, ett stenkast från Rhen. Ett prisvärt hotell. Jag betalade ca 450 kr per natt för ett bra hotellrum med dusch och delad WC.

Detta var mitt första besök i Köln. Jag hade dock bara hört gott om Köln från de kompisar som varit där tidigare. Köln är Tysklands äldsta storstad och fick romerskt stadsprivilegium redan 50 e Kr under namnet Colonia Agrippina. Staden har idag en miljon invänare och är Tysklands fjärde största stad. Fotbollslaget heter 1 FC Köln och är en klassisk storklubb med tre tyska mästerskap (1962, 1964 och 1978). Det finns en hel del stora spelare som spelat i 1 FC Köln: Hans Schäfer (förste tysk att delta i tre VM),Schuster, Littbarski, Hässler, Overath, Dieter Müller, Schumacher, Podolski m fl. På senare år har man dock hamnat lite på dekis och har bl a åkt ut ur Bundesliga tre-fyra gånger under 2000-talet. Köln har fullsatt på alla sina matcher, vilket innebär 50 000 åskådare. När de vann 2. Bundesliga för två säsonger sedan var publiksnittet 46 000. Imponerande siffror för ett lag i andradivisionen!

Altstadt var en mycket trevlig stadsdel, med mängder av gamla fina byggnader, mysiga gränder och trevliga pubar. En trivsam miljö att strosa runt i innan man glider in på en pub och beställer en öl. Det som man ska beställa i Köln är Kölsch. För att få kallas Kölsch måste ölet bryggas inne i staden. Det finns ett antal olika bryggerier, men som vanligt några stora elefanter: Gaffel, Früh, Reissdorf m fl. Kölsch är, som jag förstått det, ett öl som bryggs som en ale (överjäst) men som lagras som en lager (kallt). Resultatet blir ett mellanting som ligger lite mer åt lagerhållet. Ölet serveras i raka, smala glas som innehåller 20 eller 30 cl. En väldigt trevlig ölbekantskap. Läste senare någonstans att det finns ett slags motsvarighet i Bonn som heter Bönnsch. Bara namnet gör att man blir sugen på att besöka Bonn.

Efter lite traskande och lite ”kölschande” slog jag mig ner på en av alla uteserveringar i hotell-/pubstråket längs Rhen, beställde en kaffe och plockade fram ”I tystnaden begravd” av Tove Alsterdal (tack för bra deckartips, Nisse Scherman). Ännu en gång gick dock beställningen fel. En kaffe med mjölk (Ein Kaffee mit milch, bitte!) lyckades servitören få till en Milch-Kaffee. Det smakade som Cafe au lait, d v s inget vidare. Jag kände att det var läge att återgå till ett säkert kort och det säkra kortet var Kölsch.

Torsdagen inledde jag med frukost på hotellet. Tyvärr hade de inte bacon and scrambled eggs, men yoghurt, mackor, juice och kaffe fick duga att grunda med. Därefter stod Kölnerdomen på programmet. Domen, som finns med på Unescos världsarvslista, ligger bara några minuters promenad från hotellet. Det är en minst sagt imponerande syn när man kommer nerifrån Rhen och går upp mot domen. Jag ser ju en annan gotisk katedral från mitt fönster hemma, men jag får erkänna att denna syn faktiskt var av lite tyngre kaliber. Ett 157 m högt schabrak (Uppsala domkyrka är 119 m) och i snart sagt omöjligt att ta några bra bilder av. Det går nästan inte att få med hela katedralen på en bild om man inte har riktigt bra utrustning. Domen påbörjades redan 1248, men efter ett tag (läs några hundra år) så stannade arbetet av på 1500-talet. Det var först på 1800-talet under romantiken som arbetet tog fart igen. Byggnaden färdigställdes 1880, i stort sett enligt de medeltida ritningarna, och var under fyra års tid världens högsta byggnad. Under andra världskriget träffades katedralen av några bomber, dock utan att få några större skador, medan intilliggande bebyggelse jämnades med marken av de totalt 262 bombanfall som Köln utsattes för. 90 % av Köln var totalförstört vid andra världskrigets slut. Anledningen till att katedralen klarade sig undan var att kyrktornen var ett alldeles utmärkt landmärke för RAF när de skulle ta bäring för bombmål. Insidan av domen är nästan, men bara nästan, lika imponerande som exteriören. Det var en strid ström av människor hela tiden. Domen lär ha över 10 000 besökare per dag och det kan jag verkligen förstå.

Efter en lunch och några Kölsch fortsatte jag med ytterligare några museibesök. Det finns gott om museer i centrala Köln. Först besökte jag Roman Praetorium. Det är utgävningar under jord av ett romerskt palats från 300-talet. I anslutningen till detta museum kunde man även knalla en bit i det gamla romerska avloppssystemet från ungefär samma tid. Roman Praetorium var intressant, men ett ganska litet museum, så det blev ett ganska kort besök. Nästa anhalt blev Musem Luwig som ligger precis intill Kölnerdomen. Museum Ludwig har inriktat sig på 1900-talskonst. Muséet har en hel del Picasso (den tredje största Picassosamlingen i världen), mycket ryskt avantgarde och amerikansk popkonst. Efter att nästan ha fått en överdos kultur, så ägnade jag eftermiddagen åt rest and recuperation. Det innebar en och annan Kölsch och att påbörja nästa Tove Alsterdal: Låt mig ta din hand.

Fredag och med den kom solen och värmen. Fler och fler Stokesupportrar började också synas i turistvimlet. Det ryktades om att det skulle komma ca 2 000 Stokesupporters till denna turnering. Så småningom dök Johny ”Sidwell” Antonsson upp på hotellet. Uppenbarligen var inte Johnys orienteringskunskaper de allra bästa, då det tog honom över en timme att ta sig från Haubtbahnhof till hotellet. Nåja, den gode Sidwell fick sig en alldeles egen, gratis sightseeing. Vi tog några Kölsch innan vi gjorde som deandra ungdomarna: köpte några Kölsch i en kiosk och satte oss på den stora gräsytan som finns mellan turiststråket och Rhen. Föga överraskande blev det en hel del fotbolls- och Stokesnack. Jag kan bara konstatera att vi inte riktigt hade samma syn på Steve Sidwell och hans fotbollstalang.

Eftermiddagen blev kväll och fler och fler människor kom till Altstadt. Turiststtråket nere vid Rehn och uteserveringarna på torgen Alter Markt (Gamla torget) och Heumarkt (Hötorget) fylldes med turister, tyska och utländska, samt en hel del Stokesupportrar. Vi halkade så småningom in på jazzklubben Papa Joes Jazzlokal som låg bakom vårt hotell. Fri entré och något dyrare öl (4-5 Euro) och ett gäng gamla tyska jazzstötar som musicerade. Rutinerade gubbs. De hade gjort det förr. Något senare anslöt Henke Claesson och det blev ytterligare några Kölsch och någon Fanta innan vi tog kväller.

Lördag och gameday. Lite rundvandring innan vi sammanstrålade med några Stokekompisar till Henke, bl a Nick, en arkitekt som sett alla Stokematcher utom tre sedan 1977. Respekt! Vi träffades på Gaffel am Dom, ett Brauhaus precis intill Kölnerdomen. En härligt, klassisk gammal ölhall. Efter krubb och några Kölsch, så skulle vi ta tåget till Rhein-Energie Stadium för turneringens första match mellan Köln och Stoke. Här gjorde vi det klassiska misstaget att tro att de andra hade koll på resrutten. Jag hade rekat vägen tidigare, men räknade med att vi skulle åka från stationen Heumarkt. Efter en något förvirrad resa klev vi av på någonstans utan att egentligen ha någon särskild på var vi var. Till slut fick vi i alla fall tag på en taxi som tog oss till stadion. Vi anlände precis till matchstart. Stoke ställde upp med följande uppställning: Butland – Johnson, Teixeira, Muniesa, Pieters – Irelan, Sidwell, Afellay, van Ginkel, Walters – Joselu. Lite överraskande att se Afellay centralt. Matchen och framför allt Stoke lämnade en del övrigt att önska, men stämningen och farten på Stokeklacken höll förstås toppklass. Köln tog ledningen i slutet av första halvlek. Stoke lyckades kvittera genom inhopparen Odemwingie när det återstod tio minuter. ”He scores goals, he scores goals, Odemwingie!” Precis när vi alla börjat ställa in oss på ett straffsparksavgörande så gjorde Köln 2-1. Ridå ner, men fortsatt god stämning och bra drag på vår läktare. I ärlighetens namn får jag erkänna att segern var rättvis. Vi skippade sedan nästa match mellan Porto och Valencia. Kvällen avrundades med en pubrunda – you know the drill.

Söndag och game day 2. Förmiddagen ägnades åt ytterligare utforskningar av gamla Köln. Jag följde den 900 år gamla stadsmuren, eller snarare resterna av den, en bra bit. På 1200-talet var faktiskt Köln den största tyska staden och en viktig handelsknut för Hansan. Sedan lunch, Kölsch och lite bokläsning innan det var dags att sammanstråla med de övriga.

Denna gång tog vi den rutt som jag hade tänkt mig igår. Station Heumarkt och sedan 15 min tågresa tills man var framme vid stadion. Motståndet för dagen stod Porto för. Stokes startelva denna dag såg ut så här: Given – Cameron, Wollscheid, Wilson, Moseley – Whelan, Adam – Diouf, Bojan, Arnie – Crouch. Jag ska inte orda särskilt mycket om matchen – det var en typisk skitmatch. 3-0 till Porto, jumboplats i turneringen och en om möjligt ännu blekare insats än föregående dag.

Det som gladde riktigt denna dag var Stokeklacken. Fullt drag från matchstart och en galen show i halvtid. Klacken sjöng Marc Muniesa till melodin La bamba: ”Marc Muniesa, Marc Muniesa, He plays for City with Bojan and Moha” under hela halvtidsvilan. En något generad Muniesa vinkade nere från planen och gjorde några taffliga danssteg. Showen fortsatte sedan efter matchen med fortsatt sjungande och även deltagande från några Kölnfans. Det tog säkert tjugo minuter innan alla stokare hade sjungit och dansat ut från arenan. Lite stiltje sedan innan det var dags för en ny sångstund på tåget. Tokdrag igen med ett skönt potpurri av Stokeslagdängor.

Kvällen rundades för min del av med lite krubb innan jag drog mig tillbaka ganska tidigt. Uppstigning fyra måndag morgon för återresa till Schweden.

Sammantaget var det ett mycket lyckad liten semestertripp. Köln var en väldigt trevlig bekantskap som jag gärna återvänder till flera gånger.

Jens Johnsson

 

 

 

 

 

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*